Det fina med att vara en syndare!?

Den som är älskad ändå kan erkänna sina fel

När jag nyligen skrev om vikten av teologi och dogmer lovade jag att återkomma med ett inlägg med temat ”det fina med att vara en syndare”. En konstig rubrik kan man lätt tycka. Skulle det finnas något fint med att vara en syndare? Finns det överhuvudtaget någon människa som kallar sig själv så numera i vår moderna värld? Degraderar inte det människan att kalla henne något sådant? Jag vill ändå mena att det finns mycket goda skäl att fortsätta använda ordet synd.

Ordet synd och alla som hör ihop med det (syndare, syndanöd, syndig och så vidare) är kanske de allra svåraste i kyrkiskan att använda idag och ändå samtidigt lyckas göra sig förstådd -det finns så otroligt många missuppfattningar om vad det handlar om.

Jag menar förstås inte att det är bra att vara en syndare egentligen. Det är nämligen ett slaveri det är fråga om. Precis som den förlorade sonen i Jesu liknelse har vi lockats bort från fadershuset och hamnat längre och längre ner i förnedring under alla slags förslavande krafter. Egot inte minst. Nej, att vara en syndare är inget vidare. Den förlorade sonen insåg det och vände hemåt och genast var han i sin faders famn. Som bibeltexten är skriven så kommer Fadern honom till mötes så fort han bara bestämt sig för att gå hem!

Vad är det då som är positivt? Det är i faktiskt själva diagnosen. För en person med ADHD eller liknande är det ofta skönt att få sin diagnos och få en förklaring på varför tillvaron skaver. Så tänker jag om ordet synd. Livet skaver för oss allihop. Vi vill tro att vi vill så väl och är så goda men ändå handlar vi ofta helt tvärtom! Och eftersom vi har ansvar för våra liv har vi skuld inför varandra och framförallt inför Gud som vi avsatt genom att ta rätten i egna händer. Det vore självklart ingen hjälp att avskaffa själva ordet synd, det har man för övrigt redan försökt med länge. Ord är kartor över verkligheten. De finns där för att vi ska kunna orientera oss med hjälp av dem.

Diagnos i all ära men den vore inte till mycket glädje om det inte vore för att den kristna tron också har som specialärende att erbjuda en lösning på problemet. Evangeliet om att Gud ständigt på nytt förlåter, försonar, befriar och bjuder oss till sig i förnyad gemenskap. Vi får ta vår synd (och därmed vårt ansvar) på allvar och tala med Gud om det. För där det finns kärlek, där vågar vi också erkänna våra fel. Och erkänner vi våra fel så är de inte längre någon mörk hemlighet utan något vi och Gud får hjälpas åt att kämpa med tillsammans.

Alltså: Jag är en syndare, men det är inte kört för det eftersom det finns en Gud som älskar syndare och som dött på ett kors för att inga synder ska behöva skilja oss åt.

En annan gång kanske jag kan skriva om skillnaden mellan skuld och skam men för den här gången får det räcka med en försäkran om att vad du än gjort så rubbar det inte Guds kärlek. Du är älskad!