Pilgrimens viktigaste ord?

Pilgrim går till korset och blir befriad från sin börda

Senaste söndag var tacksägelsedagen. Den handlar om det ord som kanske är det allra viktigaste för att lyckas vandra vägen. Den som säger tack vänder sig nämligen ut från sig själv och erkänner att det han eller hon har är en gåva, att det inte är något att ta för självklart. Jag tänker att ju oftare vi säger tack till Gud och människor, desto mjukare hjärta får vi, och desto ödmjukare blir vi med de rätta proportionerna på våra liv i sikte. Den som inte tackar å andra sidan hårdnar och blir alltmer isolerad från Gud och sin nästa, och kanske också sig själv och naturen?

Den tionde återvänder, främlingen

I söndagens evangelietext blev tio spetälska botade av Jesus, vilket de upptäckte först på vägen därifrån. Av de tio var det en, en samarier (som judarna på Jesu tid föraktade), som vände tillbaka och tackade. Jesus frågade lärjungarna om det bara var främlingen som kommit tillbaka för att tacka och där spann mina tankar iväg.

Ordet främling ligger ju nära tillsammans med pilgrim, en som inte räknas till trakten utan är på genomresa. Den viktigaste pilgrimsresa man kan göra är kanske den att om och om igen vända sig till Jesus (som ju alltid finns närmare oss än vi vågar tro) och tacka, för stort och smått? Ytterst sett är ju allt gott i våra liv gåvor från Gud.

En som dels levde som pilgrim på jorden, dels verkligen insåg glädjen i att tacka Gud för allt i livet var Franciskus (som jag bloggat om tidigare). På söndagens gudstjänst sjöng vi psalm 23 i psalmboken med text som går tillbaka på hans tackbön för allt Gud skapat. Den kallas solsången.

”Du Högste, Allsmäktige Gode Herre, Ditt är lovet och priset, Din är äran och välsignelsen. Dig allena, Du den Högste, tillkommer allt detta och ingen människa är värdig att nämna Dig vid namn.  

Lovad vare Du, min Herre, med hela Din skapelse, alldeles särskilt för herr broder Sol, som gör dag, genom honom ger Du oss ljus. Och han är skön och strålande, i all sin glans så är han en sinnebild för Dig, Du den Högste.  

Lovad vare Du, min Herre, för syster Måne och stjärnorna, på himlavalvet har Du skapat dem, skimrande och ljuvliga och sköna.  

Lovad vare Du, min Herre, för broder Vind, och för luft med moln och klar himmel och all slags väderlek, genom vilken Du livnär Dina skapade varelser. 

Lovad vare Du, min Herre, för syster Vatten, mycket nyttig är hon och ödmjuk och dyrbar och ren. 

Lovad vare Du, min Herre, för broder Eld, med honom lyser Du upp mörkret för oss, och han är skön och munter och stark och mäktig. 

Lovad vare Du, min Herre, för vår syster moder Jord, som när oss och vakar över oss och frambringar allehanda frukter och prunkande blommor och gräs. 

Lovad vare Du, min Herre, för dem som förlåter av kärlek till Dig och tåligt bär sjukdom och andra svårigheter. Saliga de som håller ut i frid, för Du, den allra högste, ska ge dem Livets Krona.  

Lovad vare Du, min Herre, för vår syster den lekamliga Döden, henne som ingen levande kan undkomma. Ve dem som dör i dödssynd; saliga de som möter döden inneslutna i Din allra Heligaste vilja, för den andra döden kan inte göra dem något ont. 

 Lova och välsigna min Herre och tacka Honom och tjäna Honom i stor ödmjukhet.”

(Bön av Franciskus av Assisi)