Det är inte ofta vi går på teatern, speciellt inte sedan lillan föddes, men nyligen var faktiskt jag och min fru på Uppsala Stadsteater och såg föreställningen ”I huvudet på Susan G” av Alan Ayckbourn. Jag tyckte mycket om pjäsen.
 |
| Foto: Uppsala Stadsteater |
Huvudpersonen Susans liv har kört fast på samtliga håll och därför lever hon mer och mer i en fantasivärld dit hon flyr undan eländet. Där är alla roliga och trevliga och ingen grälar på henne eller säger emot. Med tiden utvecklas dock hennes inre värld alltmer mot att problemen från den verkliga världen läcker in även dit.
Nu ett tag efteråt tänker jag att pjäsen mycket väl skulle kunna fungera som illustration till hur bibeln/Luther beskriver människans situation. I flykt från verkligheten (Gud, på grund av misstro eller revolt) har vi slutit oss allmer i oss själva där vi själva kan få vara gud i vår egen lilla värld (Luther beskriver synd som det att vi blivit inkrökta i oss själva istället för att leva i gemenskap till Gud och vår nästa). Problemet är att precis som för Susan G så blir vår egocentriska värld ett fängelse, den hindrar oss från att verkligen leva nära andra, det vi egentligen vill. Det krävs att någon bryter igenom utifrån och når oss för att återknyta kontakten (Jesu födelse till jorden och frälsningen).
Tidigare på bloggen har jag skrivit om ”flykten och den kämpande tron”, om ”det fina med att vara en syndare” och ”mer om synden, old school”. Enligt mig själv är de inte så pjåkiga inlägg så ta gärna en titt.
Lämna ett svar