 |
| Stor uppståndelse |
Plötsligt slog det mig att när jag dör vill jag bli begraven i jorden utan att kremeras. Jag har alltid tänkt på det som en ganska oviktig fråga eftersom man ju ändå är död när man är död men nu har jag nog ändrat mig på den punkten.
För de första kristna var det väldigt viktigt just med jordbegravning och på den punkten gick de ofta emot hela det omgivande samhället. Kroppen är dels en del av Guds goda skapelse, dels tempel för den heliga Ande. Det är viktigt att den behandlas med respekt eftersom den inte bara är något ”skal” utan faktiskt är själva människan. För mig är det nog inte heller mindre viktigt att Jesus själv faktiskt blev begraven hel och hållen i en grav och som kristen tror jag ju att han gick före oss i död och uppståndelse. När jag dör och blir begraven vill jag göra det i det hoppet, och jag tänker att jordbegravning får bli ett sätt att förkroppsliga detta.
Tvärtom än hur många tänker så talade de tidiga kristna teologerna aldrig om uppståndelsen i termer av att ”komma till himlen när man dör”, eftersom människan är kroppslig så måste förstås uppståndelsen också vara kroppslig även om den är det på något sätt vi ännu inte kan förstå. Jesu kropp var också annorlunda efter uppståndelsen, förhärligad men samtidigt gick det att känna igen honom. Det var inget spöke eller ande som gick omkring, det var han. Han gjorde visserligen saker han inte gjort innan, gick genom låsta dörrar och så men lärjungarna fick känna på honom och allt. Bibelns berättelse mynnar ut i att Gud nyskapar hela världen, Jesus är den första i en ny mänsklighets om en dag ska ta vid.
Det här är lätt att missuppfatta. Jag lägger mig överhuvudtaget inte i hur någon annan vill bli begravd, eller har åsikter om vad som är rätt eller fel för andra än mig själv. Jag är ju präst och håller mestadels begravningar med kremation vilket jag verkligen inte har något emot. Och jag förstår att det jag just skrivit kanske är konstiga eller motbjudande tankar för någon. Eller att tankarna på ett kroppsligt liv efter döden är ovant och väcker frågor. Men samtidigt är jag förstås glad om jag väckt nya tankar i någon.
Hur tänker du kring detta. Spelar det roll för dig hur du blir begraven när du dör? Kan du prata om det med dina nära och kära?
klargör vad det handlar om för den oinsatte tillräckligt bra heller, i bästa fall väcker det kanske frågor som många funderar vidare utifrån. De dödas uppståndelse är för all del inte felaktigt även om det är vagt, remissinstanser och så vidare verkar gå på den linjen inför kommande revidering.
Lämna ett svar