 |
| På vandring med mästaren |
Denna söndag (21a efter trefaldighet enligt första årgången) läses det en bra viktig text för pilgrimer i alla församlingar i Svenska Kyrkan.
Texten är från Jeremia i gamla testamentet. Jeremia fick verka som profet och varna sitt folk för den stundande katastrofen med den babyloniska armén som närmade sig landet. Nu hade katastrofen skett och stora delar av folket hade hamnat i fångenskap i Babylon. Då skriver profeten ett brev dit för Guds räkning för att trösta sitt folk i främmande land. Där står det:
”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: 5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. 6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! 7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.” (Jeremia 29:4-7 bibel 2000)
Jag tror att detta är en väldigt central text för att förstå vad det är att vara pilgrim i biblisk mening. I nya testamentet står det om att leva i världen men inte av världen. Att visserligen leva här men som en främling (pilgrim) som har sitt egentliga hemland någon annanstans, Guds rike.
Hur lever man då utifrån det? Många sätt har prövats genom århundradena. Att avskärma sig från samhället. Att försöka göra revolution i Guds namn. Att kompromissa tills man inte skiljer sig på något sätt från mängden. Men så finns också det sättet som Jeremia förespråkar; att verka på alla sätt för att denna värld och detta samhälle ska vara så gott som möjligt. Dess välgång är vår välgång.
Annorlunda uttryckt. Om någon blir kristen så bör det vara goda nyheter för alla. Så att grannarna på kuppen får en bättre granne och inte en jobbigare.
Lämna ett svar