Häromdagen skrev jag om Luther och varför pilgrimsfärderna upphörde i och med reformationen i vårt land.
Jag fick den här kommentaren av Simon J:
”Men är det inte så att man faktiskt kommer närmare Gud genom andliga övningar?Kommer närmare, som ”uppfattar eller erfar tydligare”, inte ”förflyttar sig geografiskt”.Och eftersom Gud är välvilligt inställd till oss människor, så kommer vi därmed också tydligare erfara att Gud är välvilligt inställd.Så jag tycker nog att motiveringen till pilgrimsvandringar och andra andliga övningar ska vara att komma ”närmare Gud…”, däremot inte ”…än andra”.”
Och jag håller med honom. Det är väldigt gott och bra att göra saker som gör att man närmar sig Gud. Eftersom Gud finns överallt handlar det om att bli mer närvarande hos sig själv, framförallt genom att ta tid och avskilja sig från distraktioner. Bra sätt är att ge sig ut på vandring så att man hinner komma ikapp sig själv, eller fira gudstjänst så att man liksom avsatt tid för en träff med Gud. Eller vad det nu kan vara.
Det Luther vände sig emot var tanken på att skilja mellan det ”andliga” och det ”världsliga livet”. På hans tid tänkte många sig att klosterfolket eller prästerna, de som avskilde hela sina liv i kloster eller annat, var de enda som verkligen hade chansen att ha tid att göra sådant som behagade Gud. Eftersom vi människor har så stor fallenhet för högmod var det säkert också många klosterfolk som själva tänkte att de stod Gud närmare genom sitt liv. Luther själv gick i kloster för att ”finna en nådig Gud”, det vill säga -göra Gud nöjd med sig.
Luthers svar när han kommit till insikt om det där med att det är Jesu gärningar och inte våra som gör oss rättfärdiga inför Gud, var att komma upp med sin kallelselära.
Kallelse är ett ord som brukar vara paxat för präster och andra ”andliga” men i Luthers tanke var det inte så. Var vi än är och vad vi än står i kan vi göra det till en andlig uppgift. Gatsoparen som gör sitt arbete väl för att hans verkliga chef är Gud utför en gudstjänst när han sopar gatan. Kallelsen uppstår i varje situation vi befinner oss i. Hur kan jag just nu, i detta jag står i, följa i Jesu spår och göra som han (utifrån tacksamheten över vad han gjort för mig)?
 |
| Facebookluther säger |
Det här tål att tänkas mycket kring, och framförallt måste vi försöka omsätta det i våra liv.
Det här innebär också att vi inte måste vara någon annanstans för att börja vandra vägen som kristen. Den börjar där vi står. Det är lätt att vi gör oss ursäkter med att tänka ”om bara” eller ”sen när” om det ”andliga” livet. Det håller inte.
Det innebär också att det alltid finns en risk att ”andliga övningar” blir en flykt från den kallelse vi har i våra vanliga vardagsliv (där den ju sällan framstår som speciellt glamorös). Det kan innebära en farlig ”överandlighet” som glömmer att den kristna tron handlar om Ordet som blev kött. Vår tro måste också bli konkret i vardagen.
Lämna ett svar