Det påminner mig om två av mina käpphästar.
För det första: det enda riktigt vettiga sättet att tala om Gud är som vittne. Att berätta utifrån vad Gud betyder i mitt liv. Det är den personliga berättelsen som kan väcka vår törst och längtan.
För det andra talar Per om hur hans tro lett till att han har en annan herre än sitt ego. Han slipper vara sin egen gud utan får se sig själv som förvaltare under någon annan. Det är vackert! Gud välsigne dig Per på din vandring på Vägen!
Lämna ett svar