 |
| Fader Tomas. Far ända in i baljan! |
Idag är det fars dag. Man får ju en hel del påminnelser om det från diverse kommersiella håll men inte förrän min fru påpekade det häromdagen så trillade poletten ner; jag är ju en pappa! Det har jag ju bara varit ett drygt år och ibland kan det ta lite tid att fatta att det där med fars dag inte bara gäller en generation upp. Det gäller ju mig med!
Jag tänker ta tillfället att skriva lite om ordet ”far” (eller ”fader” som det fortfarande heter i vår bibelöversättning, handlar det sedan om den första personen i treenigheten blir det till och med Fader). Det är ett ord som man som modern svensk kanske har svårt för att använda om Gud, det är ju liksom by definition partriarkalt. Eller?
Så kan det säkert vara också, i alla fall är det förstås missriktat att tro att Gud är mer man än kvinna. Gud är förstås varken eller eller både ock eller bortom våra definitioner, så många tenderar att kalla den första personen i treenigheten för ”skaparen” istället. Och om det talas om ”honom” så är det nuförtiden alltid skaparperspektivet som framhävs. Det är ju lättbegripligt förstås att de tre personerna i treenigheten liksom ska ha olika uppgifter men då finns också risken att man ser dem som tre separata gudar och att skapelsen och frälsningen hålls isär. Gör inte det.
Jesus talar gärna om Gud som far, eller egentligen som ”pappa”. Och han lär dessutom oss att vi får se så på Gud. Som en himelsk pappa vi får vända oss till och be ”vår fader”.
Det är något oerhört för det innebär att Gud är personligt engagerad i oss var och en. Han är inget neutralt och distanserat ”hen” utan som en kärleksfull förälder. En som är större och klokare än vi och som framförallt älskar förbehållslöst. Det är det som kännetecknar en förädlar-barnrelation.
Visst är det olyckligt om man blandar ihop Gud med dåliga jordiska fäder! Det är så lätt för oss att utgå från en frånvarande förälder om det är så vi föreställer oss Gud! Men grejen är att liknelsen egentligen är vänd åt andra hållet; en jordisk förälder kan, i benådade stunder, likna Gud såsom han är mot sina barn. Vi är skapade till Guds avbild, inte tvärtom. I en stor lovsång i Efesierbrevet 3:14ff står det:
14Därför vill jag falla på knä för Fadern, 15efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. 16Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande,17så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,18så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet19och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. 20Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, 21hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
Även det där med jordiska patriarkat och underordning och hierarkier kommer i nytt ljus när Gud är den som egentligen ytterst sett är vår far. Jesus säger i matteus 23:
9Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. 10Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. 11Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. 12Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. (citat från bibel 2000)
Hur är det för dig läsare? Är det mest till glädje eller till besvär att tänka sig Gud som en far? Grattis förresten om du är en pappa du också, och Gud välsigne dig i den uppgiften för varje dag!
Lämna ett svar