Jag har varit på teologisk temadag på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala om samer och andra urbefolkningar och hur de får ihop den kristna tron med sin kultur. Mycket intressant och det födde några reflektioner som jag vill sätta här på bloggen. En del aktuellt sedan temadagen, annat är gammalt och tuggat många gånger i mitt huvud.
 |
| Jesus född i Manilas slum, till de som inget är i världens ögon |
—
Den kristna tron är i och för sig till för alla människor i alla tider, men den är inte abstrakt. Den består inte i idéer utan i liv levda tillsammans med Gud och sin nästa här i världen.
Vi är ofta blinda för det faktum att vi lever i en kultur. Att det sätt att tänka och handla som vi ser som självklart faktiskt skulle uppfattas som mycket märkligt att människor från andra delar av världen. Och om vi ändå förstår det tenderar vi i alla fall att utgå från att vårt sätt är det förnuftiga eller enda riktigt kloka.
Efter att ha haft chansen att möta några olika kulturer från asien kan jag konstatera att det inte stämmer. Visst finns det saker som vi är bra på och ordnar klokt, men när det kommer till andra viktiga saker (som mänskliga relationer till exempel) har vi mycket att lära av andra kulturer.
När det gäller den kristna tron så bygger den faktiskt på att Gud blev konkret människa i en konkret kultur vid en konkret tidpunkt. Och så måste det fortsätta vara.
Den kristna tron är otroligt rik, den rymmer mer än någon enskild kultur kan utröna. Man kan om man så vill, se det som att liksom Gud i gamla testamentet beredde vägen för Messias ankomst genom en mängd förebilder, profetord och berättelser så att de skulle kunna förstå vem han var när han kom, på samma sätt är det i någon mån med alla kulturer. Gud har varit där hela tiden. Talat genom skapelsen och visat sin godhet mot människan genom att ge regn och goda skördar och mänsklig vishet, men när vi får möta honom i Jesus Kristus då faller bitarna på plats. Bakom kosmos finns ett kärleksfullt ansikte. Hans.
Men Gud är alltid bortom vår fattningsförmåga. Vi måste använda de verktyg för att förstå som vi har tillgång till. Utifrån vårt sammanhang, vår kontext. På så sätt är teologi alltid kontextuell. I alla fall den som kan röra vid våra hjärtan.
Ibland kan man kritisera så kallad kontextuell teologi för att vara alltför mycket kontext och alltför lite teologi. Det gäller att stå lika fast rotad i den kristna traditionen (där ju Gud också blivit människa) som i det att vara människa i vårt eget sammanhang. Då kan ordet bli kött och tron ta konkret form också i våra liv.
Lämna ett svar