 |
| Matteo Ricci i kinesiska kläder, han anpassar sig… |
Den västliga kristna missionen har många gånger kritiserats och ofta med rätta för att vara blind för sin egen kultur. Många gånger har att bli kristen varit synonymt med att bli någon slags nästanvästerlänning. I sydafrika kunde det till exempel hända att den som blev kristen förväntades börja gå i byxor och sluta klä sig som en ”vilde”.
Den kritiken är ofta berättigad men det finns vackra undantag i missionens historia. Några snabba nedslag i kyrkohistorien:
I den keltiska kyrkan (som jag kommer att skriva en hel del om inom kort) spreds evangeliet genom pilgrimsvandrande munkar. Dessa var kelter själva och hade arbetat ut i sina egna liv vad det innebar för dem att vara både kelt och kristen samtidigt. Den keltiska kristendomen hade därför verkligen en fot i kulturen och en i den kristna teologin.
Om man som missionär kommer från en annan kultur blir det mer komplicerat men en del har varit bättre än andra på att lyssna. Jag tänker här till exempel på den tidiga jesuitmissionen där män som Matteo Ricci och Fracis Xavier reste till Kina och Japan och levde som en i den kulturen. Med kinesisk hårpiska och mandarindräkt för Ricci till exempel. Andra jesuiter arbetade på att bygga upp små goda samhällen i latinamerika som frodades så mycket att det väckte de girigare kolonisatörernas avund. Om ni inte sett filmen ”the mission” som handlar om dessa byar så gör det! Den är ett mästerverk!
Jesuiternas mission gick under ledordet ”inkulturation”, som jag skrev i ett annat blogginlägg måste den kristna tron få fäste på olika sätt i olika kulturer.
Slutligen tänker jag på den märkliga boken ”Driven av kärlek” av Bruce Olsson. Den handlar om Bruces upplevelse av att vara kallad till Motillonfolket i regnskogen och hur han efter svåra vedermödor lyckades knyta an till dem och dela sin tro med dem. Och själv blev förändrad för livet. Det är insatsen kan man säga.
Lämna ett svar