 |
| Människor som bor kring järnvägsspåren |
Jag skrev häromdagen, i en av mina hittills mest lästa bloggposter, om domsöndagen: ”Vem vill INTE tro på en Gud som dömer”. Nu vill jag dela en upplevelse som lett mig in på de tankarna.
För några år sedan var jag stipendiat på Filippinerna genom Svenska Kyrkans utbytesprogram (samma som ni läst Ida Berggrens upplevelser från här på bloggen). Där fick jag möta mycket som förändrade min syn på tillvaron. Mötet med filippinarna var fantastiskt genom deras stora mänskliga värme men det gjorde också ont att se hur illa ställt det var i landet. Människor på landet var fattiga, människor som chansat på att flytta till staden var ofta ännu fattigare och bodde i usla kojor. Staten var och är fruktansvärt korrupt och styrs av de gamla rikemanssläkterna och militären som berikar sig själva.
På nätterna kunde jag ligga och tänka på allt jag sett under dagen. Ofta hade jag själv fått bo så fint det bara var möjligt eftersom jag var gäst, men jag visste ju också att när jag lämnade de utsatta människor jag besökt så var det en möjlighet som de inte hade. De var fast i sin hårda vardag som jag hälsade på i för en kort stund. Hur många sålde sin kropp den här natten? Hur många barn somnade hungriga och undernärda?
Och egentligen är Filippinerna ett så rikt land. Så många naturtillgångar och en så vacker natur, och så kommer de pengarna inte många till del.
Då kunde jag ofta ligga på nätterna och be: -Kom snart tillbaka, Herre, och skipa rätt på jorden. Ställ ogärningsmännen till svars för så här kan det inte få vara. Det är helt oacceptabelt i mina ögon, hur mycket mer borde det inte vara det i dina?
Jag insåg att jag själv var en liten kugge i det globala systemet jag också, men rädslan över min egen delaktighet i världens ondska blev för en stund överskuggad av den stora vreden och längtan efter rättvisa för alla.
De här känslorna var jag förstås inte först med. Psaltaren är full av klagopsalmer och ordvalen är ofta skrämmande tuffa. I den femte psalmen står det:
Lämna ett svar