 |
| Ytan krackelerar, blir man utdömd då? |
Efter inlägget om en Gud som dömer och garanterar rättvisan och om ”när jag längtade efter Guds dom” så vill jag passa på att skriva något om vad Guds dom INTE är.
Vad Gud i bibeln är intresserad av är att vi älskar vår nästa, skapelsen och oss själva. Allt detta är i sin tur inget vi kan göra av oss själva utan sådant som springer fram ur ett hela tiden förnyat förhållande till Gud själv. Kärlek betyder i det här fallet vad vi gör mot varandra, inte i första hand vad vi känner för någon. Enligt den klassiska kristna tron är världens problem av moralisk natur, det vill säga, problemet är inte att vi har bristande insikt utan att vi ändå inte gör det goda.
Så till vad domen alltså inte är.
Mycket i vår kultur i Sverige idag verkar hålla på att kantra över i att handla mer om skam än om skuld. Den stora bördan på våra axlar handlar, tror jag, allt mer sällan om att vi plågas av sådant vi gjort fel mot andra (fast det förstås finns kvar det också) och den skuld som vi ändå kämpar med är ofta diffus och kollektiv (klimatkrisen kanske är en av de främsta källorna till ångest bland unga idag?). Istället tror jag att vi plågas mer och mer av otillräcklighet och ouppnåeliga ideal om att vara lyckad som människa.
Det har inget som helst med Guds dom att göra. Gud är förstås intresserad av rättvisa på jorden och av att vi handlar gott mot varandra men jag tror inte Gud bryr sig om att vi ska vara lyckade i andras ögon. Är vi osäkra på det kan vi ju alltid se på Jesus själv. Han som själv gjorde många besvikna genom att vara en annan messias än de hade förväntat sig. Själva poängen med att vara skapad till Guds avbild är ju att vårt värde sitter i det och inte i hur det ser ut på ytan.
I Matteusevangeliet citerar Jesus Jesaja och säger:
Han (Gud) skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.
Lämna ett svar