 |
| En ung Göran |
Jag har nyligen hört Göran Tunströms ”Juloratoriet” som ljudbok. Till slut, får man väl säga för den är ju något av en klassiker. Historien är gripande och rymmer många djupdimensioner och symboler. Riktigt hur många förstod jag inte förrän jag också läste en artikel i boken ”speglingar” (en bok om kopplingen mellan bibelvetenskap och 1900-talslitteratur.
Berättelsen om Sidner kan beskrivas som en slags spegling av den bibliska berättelsen med paradiset som går förlorat i början, olika gestalter som dyker upp längs livsvägen och likt änglar leder Sidner rätt, och till slut den återfunna glädjen (som representeras av Bachs juloratorium). Något jag tänkte på var att räddningen till slut kom både för Sidner och hans släkting genom att de mötte en livskamrat som varit med om mycket svårt i livet och kunde dela sina sorger med denna. Där ser jag en parallell till Jesus, Gud som blev människa och gick till botten av den mänskliga lidandet och vill föra oss upp ur det.
 |
| Bach |
Kanske är det en felaktig parallell, Gud är närvarande i juloratoriet men Tunström är skeptisk till Kyrkan och dess alltför tämjda Gud. Gud finns bortom vad vi kan begripa och talar på märkliga sätt in i den verklighet han själv står fri från. Tunström skriver:
”Gud ”finns inte”. Jag tror på honom. Skulle han ”finnas” vore han en fånge i språket och alltså vår slav. Skulle vi ”finnas” vore vi fångar i vårt språk. Det äro vi också. Så fort jag vänder min dvärgblick till Gud och försöker fixera honom försvinner han för att bli tydlig överallt där han inte är. Hans frånvaro är förutsättningen för hans existens. Sådär kan man hålla på och det gör jag. Och jag avskyr dom som inte tror på Gud. Det är tillräckligt med tomhet i mig för att rosor skola vissna. Tillräckligt med skrik för att nätterna skola brista. Tillräckligt med längtan för att låta sig dödas i krig. Men utan Gud måste så många ord dö: de som inte längre hitta ett fäste.”
En slags apofatisk teologi kan man säga, att vi endast kan veta vad Gud inte är. Så fort vi tror att vi hittat en definition om Gud kan vi vara säkra på att vi också missförstått.
En ortodox teolog sa att den apofatiska teologin är den fullkomliga vägen. Den vanliga teologin är ofullständig eftersom den leder till ofullständig kunskap om Gud. Den apofatiska teologin däremot leder till fullständig okunskap och är därför fullkomlig. Något att suga länge på…
Jag vill också nämna det som jag bara kan återge ungefärligt eftersom jag inte hittar citatet men någon i boken säger något i stil med:
Jag vet inte om han var ond, det finns en berättelse bakom allt i människor och ibland går berättelserna ihop i ondska.
Det är också tänkvärt.
Har du läst juloratoriet? Vad tyckte du?
Lämna ett svar