 |
| Brendan seglar igen |
Jag skrev nyligen om Harald Olsens bok om keltisk andlighet. Pilgrimsmotivet var starkt hos de gamla kelterna. Munkarna varvade tid i studier med tid som eremiter och tid på vandring. Som pilgrimer försökte de göra gott och berätta om sin tro också dit de kom. Ofta ledde det till nya klostergemenskaper spridda över stora områden i Europa.
De keltiska munkarna var mycket influerade av andligheten hos ökenfäderna i Egypten på 200talet till 400talet, men på de brittiska öarna fanns inga öknar så de fick söka ensamheten i skogarna eller på havet. Ibland kunde de mer våghalsiga sätta sig i en liten båt utan åror och låta sig drivas vart Gud ville över haven.
En känd havspilgrim är Brendan (489-570 eller 583). Han gav sig iväg med en liten grupp munkar på resa kors och tvärs över havet i en liten oxhudsklädd träbåt. Resan finns nedtecknad i legendens form och är känd som ”navigatio Brendan”. Nedteckningen är inte direkt någon modern reseskildring utan rymmer en massa legendinslag. Till exempel är de vid stranden till helvetet på vägen och målet är ett slags löftets land. De råkar också stanna och göra upp eld på en val som de tar för att vara en ö. Pilgrimsfärden tar inte rakaste vägen utan tar 7 år av kringflackande, kanske visar på att det är den inre resan som är den stora pilgrimsfärden. Mycket riktigt dör också Brendan kort efter resans avslutning.
Det är svårt att veta vad som är historisk kärna i legenden men många tror att det i botten finns en historia om att keltiska munkar seglat till Amerika, långt före både vikingar och Columbus. För att testa hypotesen gav sig Tim Severin och en besättning äventyrliga män av med en kopia av en sådan oxhudsbåt som Brendan kan ha använt. De gjorde en Thor Heyerdahl kan man säga, och de lyckades också nå nordamerika efter en spännande seglats.
Man kan alltså också göra pilgrimsfärder till sjöss. Spelar det någon roll vilket färdmedel man använder för att en resa ska få kallas pilgrimsfärd?
Lämna ett svar