 |
| Jesus blev arg han också. Här driver han ut månglarna ur templet. |
Många kristna har problem med att visa ilska eller vrede. Det gäller nog många som bara är vanligt mjäkiga också för övrigt men i kristna sammanhang har det ibland ansetts fel att som ”andlig” eller ”from” bli arg och visa det.
Tack vare en predikan jag hörde fick jag anledning att fundera lite på det där med vrede och synd. Det gällde Efesierbrevet 4:26. I bibel 2000 står det ”grips ni av vrede, så synda inte”. Och det är en ganska tvetydig formulering. Innebär det att det är ok att gripas av vrede eller inte?
Ibland framställs det som att vi bara har två alternativ när det kommer till vrede. Antingen släpper man ut allt hänsynslöst eller så håller man allt inom sig. Det gäller för vrede, men det gäller lika mycket för alla andra känslor vi inte vill kännas vid. Hat, sorg, misslyckande.
Som jag uppfattar bibeln så är känslor i sig aldrig fel. Vi känner det vi känner och det är en viktig del av att vara människa att ha tillgång till sina känslor. Å andra sidan är det inte heller rätt att alltid hämningslöst släppa ut sina känslor. En tredje väg är möjlig.
I andra översättningar av ef 2:26 tycker jag att den kommer fram tydligare. I den gamla översättningen från 1917 står det istället ”Vredgens, med synden icke”. Man också jämföra med en modern engelsk bibelöversättning jag hittade som skriver ”Be angry, yet do not sin”. En helt annan innebörd än bibel 2000 i mina öron.
Inget fel på vreden i sig alltså, den är en kraft som är till för att skydda det man håller kärt (läs mer om det i min bloggpost ”vem vill INTE tro på en Gud som dömer”). Men att vi är arga, eller ledsna, eller morgontrötta eller vad det nu är vi är, ger oss förstås inte heller någon rätt att handla illa mot andra. Vi har ett ansvar för vad vi gör, inte för vad vi känner. Vi har också ett ansvar för vad känslorna gör med oss själva. Blir vi bittra och börjar önska ont åt vår nästa? Då har vi något att ta itu med.
Låt mig än en gång påminna om att livet på vägen inte alls främst handlar om att leva moraliskt gott av egen kraft. Om man inte har en nådig Gud att vända sig till så kommer försöken bara leda till att du upptäcker din egen oförmåga och till förtvivlan. Men medge att det är en viktig åtskillnad att göra mellan känsla och vad man uttrycker i ord eller handling?
Lämna ett svar