När jag nu ändå håller på att se tillbaka och sammanfatta hösten så visade det sig att jag är rätt svag för att ta kort på vägar. Delvis för att ha passande illustrationer till bloggen skulle jag tro men också för att jag tycker det är väldigt vackert och symbolladdat med vägar.
Under hösten har jag gått en massa med barnvagnen och för det mesta har det förstås varit samma vägar. Men ändå inte. De ser ju alltid olika ut i olika väder och efter årstidsväxlingarna. På tre månader drygt hinner man i alla fall inte tröttna har jag märkt.
Så här såg det ut i augusti/september. Vad kan man likna det vid i livet? Lummigt och fint och framförallt varmt.
Hösten är sedan minst lika vacker. Tycker mycket om den och skulle önska att medelåldern så småningom blir lite som hösten. Inte lika grönskande längre men klar luft och smärtsamt vackra vyer som öppnas.
Mer vandring på hösten.
Jag i motljus.
Att vandra ihop med en annan kan se ut på olika sätt.
Och så kom vintern. Vacker men bitande kall.
Och mitt inne bland träden, en lyktstolpe? Kanske kan man fortfarande bli överraskad av nya upptäckter även när livsvandringen gått över i stel vinter?
Lämna ett svar