Förtryckande sekulär ortopraxi

Bibel?

Ofta förknippas religion med förtryck. Speciellt på den gamla hemska tiden då kyrkan hade mer makt i vårt samhälle. Man fick underordna sig speciella matregler med fasta och annat, man skulle göra speciellt påbjudna saker som att gå på gudstjänst, och man skulle bekänna sig till den rätta läran (den är förstås fortfarande rätt om ni frågar mig ;)).

Men även utan religion, i världens påstått mest sekulariserade land, kommer man inte undan samma mekanism. Det är visserligen få som ser kyrkan som auktoritet på samma sätt nu men frågan är om vi tänker mer fritt, äter mer som vi vill och gör mer som vi själva bestämt oss för för det?

För även i vår kultur finns det klara normer där den som handlar fel får dras med skam. Kött i fastan får man visserligen äta men ve den som bara äter skräpmat och för mycket kolhydrater. Gå i gudstjänst är det inte tvång på men den som inte går till gymmet är allt rätt oansvarig och slarvig. Rätt luthersk lära har färre nu men likväl finns det en hel uppsättning av åsikter som man måste ha om man ska kunna göra karriär och komma uppåt i vårt samhälle.

Vad vill jag säga med det här? Att det här verkar vara så vi människor fungerar, som ängsliga flockdjur som gärna reglerar varandra och har åsikter om att andra borde leva och tycka precis som jag. Ingen skugga bör falla på Gud för att vi människor är så mot varandra i hans namn. Gud är alltid mer intresserad av oss, av att vara grunden för vår tillit i allt, än av formler för hur vi ska leva.

Samtidigt blir jag bara alltmer övertygad om vikten av många handlingar, teologiska tankar och levnadsregler som ger stadga åt livet på vägen. Som hjälper oss att formas till att bli mer lika honom vi följer och upptäcka alltmer av vad Gud tänkt med våra liv.

Regler är bara förtryck om de tvingas på. Väljer man de själv kan man uppleva det som Jesus säger: