Den närvarande guden

Det finns de som menar att kristen tro är tro på en gud som är ganska avlägsen. Det finns olika skäl till det, dels den existentiella upplevelsen många har av Guds gåtfulla och smärtsamma frånvaro (Vem är du som fyller hela världen med din frånvaro? -som Pär Lagerkvist skrev). Den upplevelsen är vi nog många som haft i tider av livet och den kanske jag kan skriva mer om en annan gång.

Det jag däremot vänder mig emot är den gudsbild som växte fram under upplysningstid och industrialism. Den moderna vetenskapens framväxt innebar att man tyckte Guds insats i världen inte behövde vara större än att ha satt igång allt en gång och sedan dra sig tillbaka. Deism kallas den tankebanan för övrigt (jag har nämnt den också i inlägget om ”moralistisk terepeutisk deism”).

Kristen tro är något helt annat. Genom hela bibeln framgår det klart att Gud är en närvarande och engagerad gud. Gud möter människor personligen, upprättar dem och leder dem så att det går dem väl.

Den kanske tydligaste symbolen för Guds närvaro i gamla testamentet är Jerusalems tempel. För sin tid var det ett av världens allra största tempel och centrum i livet för judarna på ett sätt som kan vara svårt för oss att förstå. Längst in i templet fanns det allra heligaste, det rum där arken med de redan på Jesu tid urgamla stentavlorna med budorden på. Mose lag. Ett rum där himmel och jord möttes så att i vanliga fall ingen ens fick gå in där.

Varje gång man som jude for till templet för att fira högtid, och höjde blicken mot det stora templet så var det en påminnelse om att Gud lika påtagligt fast osynligt fanns närvarande mitt ibland dem. På samma sätt fanns Gud närvarande i vardagslivet då man levde efter den lag Gud gett. Varje handling kunde påminna om förbundet med Gud.

Sjuarmad ljusstake i Bälinge kyrka

I templet fanns också den sjuarmade ljusstaken, Menoran, vars mittersta ljus symboliskt talade om Guds närvaro mitt i det kosmos han skapat. Shekinan kallas den ljuslågan.

Altare med sex ljus och krucifix.

Faktiskt så hittar vi samma symbolik på altarna i våra svenska kyrkor idag. Åtminstone vid särskilda tillfällen då det är extra pyntat. Då kan det se ut så här:

Där ser vi egentligen samma sak, det är bara det att ”shekinan” i mitten av de sex ljusen, den som ska visa på Guds närvaro, är utbytt mot krucifixet.