Julgranen och äppelträdet

Våran gran är grannast i stan

Jag hörde en bra liknelse som tydligen är klassisk i olika predikningar men som gått mig förbi. Nu måste jag passa på att berätta den medan det så att säga är säsong…

Kanske har du, som jag, en julgran framför dig just nu? De är fina att vila ögonen på med alla lampor, kulor och annat glänsande och vackert.

Ute i trädgården (någon sådan har inte jag men kanske du?) står äppelträdet. Det smyckas också av frukt varje höst. Kanske ser det inte lika spektakulärt ut men det är gott att äta och en del träd ger imponerande mängder.

Vad är då poängen? Jo, många tror att livet som kristen mest liknar julgranen. Det handlar om att hänga på olika goda beteenden och ta bort dåliga tills man blir en riktigt fin människa. Problemet är att trädet i sig inte förändras nämnvärt för det. Det förblir detsamma därunder även om det ger sken av att ha blivit väldigt mycket bättre.

Äppelträdet däremot bär egen frukt helt av sig själv. Och utan ansträngning. Det är något som kommer av sig själv när tack vare de djupa rötterna som ger näring. Frukten är dessutom mer matnyttig för andra att ta del av än de i och för sig imponerande julgranskulorna.

Livet som kristen är egentligen tänkt att vara som äppelträdets liv. Vi är mer än något annat kallade att söka Gud och följa Jesus i våra vanliga liv. Försöka få djupa rötter i livet. Då kommer frukten, utan att vi för den sakens skull behöver ha all vår stolthet i vad vi åstadkommer.

Framförallt är det befriande att få vara en äppelträdskristen istället för en julgranskristen. Slippa stå ensam med något slags stort perfektionsprojekt. Istället är det egentligen bara relation till Gud det handlar om (och som i sin tur behöver få konkret form genom gudstjänst och bön och så). Du är Guds. Lita på det. Gud behöver inte dina goda gärningar. Han vill ha dig. Men när han fått dig vill han använda dig för det goda.

Vad tycker du om liknelsen? Om du vill kan du jämföra med Psaltarens första psalm.

Jo förresten.
Den här bloggposten påminner för övrigt om min gamla bloggpost om ”Pinocchio och frälsningen” som jag tycker du också borde läsa om du inte gjort det.