Evangeliet enligt Kay Pollacks "växa genom möten"

Kay Pollack talar

Jag har precis hört klart på ljudboksversionen av Kay Pollacks bok ”att Växa genom möten”. Så vitt jag förstår en bok som fått mycket spridning och bygger på den föreläsningsturné Pollack hållit och som lockat stora skaror.

Det är en bra och klok bok han skrivit. En väldigt praktisk hjälp till hur man kan tänka i mötet med andra människor. Lite som att transformera ner talet om att älska sin nästa och sig själv till vardagliga situationer. Huvudspåret handlar om att lära känna sig själv och sina tankemönster. Lite paradoxalt skulle man kunna säga att boken handlar om att bli på en gång mer närvarande i mötet med andra samtidigt som man blir det genom att hålla viss distans till sig själv och bli medveten om sina reaktioner.

Eftersom jag sett Pollacks film ”såsom i himlen” tror jag mig veta att han inte har så värst mycket respekt för Kyrkan och den kristna tron. Som jag uppfattat Pollack i andra uttalanden så bär han på dåliga erfarenheter av Kyrkan från en annan tid, inte alls ovanligt för hans generation tycks det. Jag får ibland känslan av att han går i klinsch med en livsförnekande typ av kristen förkunnelse som förmodligen är väldigt svår att hitta nu för tiden. Där kan jag i och för sig ha fel, det behöver inte betyda något att talet om Gud är frånvarande i en sådan här bok. Hur det än är med Pollack och kristen tro så hinner han mellan raderna uttrycka ganska många tankar varje kristen bör ha nära hjärtat såsom vikten av att inte döma eller att skuld och rädsla bryter ner det goda livet medan tillit och kärlek bygger upp.

Faktiskt så finns det en hel del som man kan säga knyter an till det kristna talet om synd. Pollack hinner vara inne på såväl ”underlåtenhetssynder” (att den kärleksfulla gemenskapen tar stryk när vi inte gör det goda vi borde), att man kan synda med tankarna (mina tankar om en person leder i förlängningen till hur jag behandlar honom eller henne), att skuld och ouppklarade konflikter leder till distans och rädsla mellan människor och så vidare. Där Pollack skriver om att vi bör öva oss i att tänka väl om andra kan man inte annat än hålla med även om jag som kristen förstås skulle tillägga att jag kan be för den jag har svårt för och be om hjälp med att älska honom eller henne.

Pollack framhåller om och om igen det ansvar vi har för oss själva, för våra reaktioner på vår omgivning (som förmodligen ofta beror på mycket annat än det som faktiskt sker) och för våra tankar. Han är optimist på det sättet att han menar att alla kan använda hans övningar och växa som människor, mot att bli allt mindre rädda. Här vill jag höja ett varningens finger. Om vår olycka i så stor utsträckning handlar om hur vi tänker och hanterar det vi möter kan vi lätt börja tänka att den som är olycklig har sig själv att skylla, det är liksom lätt hänt att det blir extra bördor på de axlar som har mest att bära redan, nu ska de till råga på allt klara att tänka positivt mitt i soppan också!

Med det sagt vill jag ändå rekommendera Pollacks bok och är tacksam över att hans kloka tankar nått så många. Själv tycker jag att det blir ännu mycket bättre i kombination med en tro på Gud. Den kristne har ju fri tillgång till hjälp med den skuldbörda som skymtar mellan raderna i boken. Fria från skuld är vi ju friare att se världen som den är, det är Pollacks egen tes.