Det där med att fira nattvard/gudstjänst ofta…

Det här har jag inte själv tänkt ut utan följande är en enda lång saxning från Torbjörn Lindahls blogg.

En del tycker att man inte ska fira nattvard för ofta, kan man det? Läs och bedöm:

Nattvard ofta ofta, på Filippinerna

”Om man vant sig vid en tradition där nattvard mottas ganska sällan så är det självklart att det känns ”naturligt”. Det kan jag väl förstå och acceptera. Det som blir problematiskt är när man försöker kristligt motivera endast sporadisk nattvardsgång med att det skulle vara riktigt. Ett argument som ofta framförs är att man inte ska gå för ofta för då riskerar det bli slarvigt. Och man måste ”vara beredd”. Vad betyder det?

Om någon säger att vederbörande inte vill gå till nattvarden för ofta pga behovet att ”vara beredd”, då är min motfråga: vad är det för beredelse du ägnar dig åt inför varje nattvardsgång som är så noggrann att den tar 4-6-8 veckor i anspråk? Vad är det du gör? Exakt? Berätta! Ägnar du dig åt att dagligen rannsaka dig inför ett av de tio buden, och sedan upprepar detta fyra gånger (då kan du gå i nattvarden var fyrtionde dag)?? Ursäkta om jag är aningen raljant här, men jag menar att man måste avslöja sådant som låter fromt men i själva verket bara är prat.

Jag tror att verkligheten är en helt annan. Det är bara så att det vi gör sällankänns högtidligare. Jämför med denna liknelse ur livet. Tänk en barnfamilj där morfar och mormor bor i södra sverige 150 mil bort. De gamla har bara möjlighet resa upp kanske vartannat år och familjen själv orkar bara ge sig ut på en motsvarande lång semester vart annat år. Summa: barnen träffar bara sin mormor och morfar en gång om året. Jag påstår att det blir ganska högtidliga tillfällen (kanske med glädjetårar) de få gånger man träffas. Men om istället, morfar och mormor bor i grannhuset, eller rent av uppe på övervåningen i samma gård; om barnbarnen kan springa över eller uppför trappen en eller flera gånger varje dag; om dom ofta får vara med morfar i snickarboden eller hjälpa mormor med kakbaket; om dom nästan när som helst kan fly iväg från sina bråkiga småsyskon och få sitta en stund i lugn och ro med saft och bulla i mormors kök, vad händer då? Blir barnen med automatik oartiga och vanvördiga? Kommer dom inte att uppskatta sin morfar och mormor ordentligt bara för att dom träffar dom så ofta? Skulle barnbarnen bli lyckligare om de gamla fanns längre bort så de sågs mer sällan? Nej, alla inser att den tätare kontakten bara gör gemenskapen vardagligare och naturligare.

Är det inte samma sak med vårt möte med vår Fader och Frälsaren i den heliga nattvarden: oftare gör det vardagligare och naturligare, mindre (uppstyltat) högtidligt, men absolut inte vanvördigt. Utan just – i ordets bästa mening – naturligt.

Vad säger Luther i katekesen? Vem är rätt värdig gå till Herrens bord? Den som ”tror de orden: för dig utgiven och för dig utgjutet”. Jag hoppas du tror de orden inte bara några gånger om året, utan varje dag.”