Den senaste ljudboken jag hört är Dvärgen av Pär Lagerkvist. Det är en oerhört fascinerande skildring av människans inre.
Huvudpersonen, dvärgen, ser allt ur sitt perspektiv som en som står utanför den mänskliga gemenskapen. Han får ingen kärlek från någon och frågan är om han någonsin fått det. Det är en kärv och hård person som talar. Vi får förstå honom genom hans förhållande till människorna han har omkring sig. Han förstår över huvud taget inte människornas längtan efter kärlek och äcklas av intimitet. Han är stolt och högmodig och även från sin kortväxta position är han bra på att se ner på och förakta andra. Jag antar att det beror på att vi människor ofta mer ser en spegelbild av oss själva än verkligen ser andra människor att dvärgen snabbt ser just de egenskaperna i andra. Stolthet och pompösa drag är han oerhört snabb att känna igen, samtidigt som han missar andra försonande drag som säkert också finns. Mot nyfikenhet och vetenskap är han lika skeptisk. Han är över huvud taget inte i förändring på något sätt. Han är färdig.
Sin furste ser dvärgen dock upp till som en stor man. Speciellt när denne drar i krig (på ett sätt man som läsare egentligen tycker är väldigt lömskt). Dvärgen älskar kriget och att få se förstörelsekrafter släppta lösa.
Jag tänker mig att dvärgen (jag lär väl fortsätta kalla huvudpersonen så. Jag vet att det heter småväxt och att ordet dvärg är kränkande. Jag tänker att i det litterära sammanhanget i renässansen är det kanske mindre problematiskt?) i boken fungerar som bild för hur en människa som inte fått vad han eller hon behöver för att växa och blomma kan bli. Möjligen är dvärgen också en slags skugga som Jung skulle tänkt. Det mörka stråket i oss alla som vi inte vill låtsas om (den tolkningen har stöd i dvärgens roll till fursten, åt vilken han utför lömska dåd). Det finns mycket att tänka på i skildringen av vad som så att säga försiggår på människans fasad och hennes bakgård.
För egen del känner jag också igen dvärgen i mig själv. Kanske som tonåring och i olika livssituationer. Visst har jag också känt mig likadan. Försökt kompensera känslor av utanförskap med att se ner på andra, hitta brister i dem. Det går därför fint att läsa Dvärgen som en slags biktspegel och ett sätt att lära känna sig själv.
Har du läst boken? Håller du med? Det är verkligen en stor roman av Lagerkvist när han är som bäst. Har du inte redan läst den så gör det!
Lämna ett svar