| Fredrik Lindström |
De senaste dagarna har jag lyssnat Fredrik Lindström medan lillan sovit i den rullande vagnen. Jag har hört hans bok ”När börjar det riktiga livet?” från 2011. Den var bra.
Boken består av en räcka korta historier som på olika sätt knyter an till temat i titeln. Det är sagor från samtiden, kanske speciellt för en övre medelklass i Stockholm men eftersom den klassen ju ligger i täten för samhällsutvecklingen känner nog fler igen sig på något sätt.
I berättelserna möter vi hon som alltid har en väska packad om det verkliga livet skulle dundra in helt oväntat så att hon måste bryta upp, barnet med för många leksaker, de som bestämmer sig för att bo kvar i sin lägenhet sedan den blivit så fin vid homestagingen och många fler. Det är enkla men talande historier om drömmar om hur livet borde vara och pinsamt ofta känner man igen sig själv i dem. Den enda människan i boken som verkar ha börjat leva livet som det är är en pensionär som strax därpå dör. De andra håller på att knöka almanackan full eller bygga det perfekta köket för att det riktiga livet ska kunna börja senare.
Det är inte så lätt att vara människa. Gräset är alltid grönare någon annanstans och hur man än vänder sig har man rumpan bak. Bakom fasaden är de flesta rätt ynkliga eller fåniga emellanåt, det är bara det att vi inte ser de sidorna hos andra som vi ser dem hos oss själva.
Det finns säkert mycken man som präst skulle kunna säga om boken men om Jesus vågade låta utmanande berättelser stå för sig själva kanske det är något för mig att ta efter också? Ta och läs boken du också istället. Hur som helst tror jag att boken kan vara inspirerande för en och annan predikant. Här finns berättelser om vår tid. Sådana behöver vi alltid ta del av!
Lämna ett svar