För ett antal år sedan fick jag för första gången klart för mig vad begreppet ”skam” innebar. Det var en verklig ögonöppnare och plötsligt förstod jag en hel massa nya saker om varför vi gör som vi gör och är som vi är. Du kan läsa lite jag skrivit om skam här men nu vill jag berätta om nästa begrepp som öppnat nya insikter för mig den senaste tiden. Här finns det helt klart mycket att tänka vidare kring framöver! Ordet är ”anknytning”.
Jag ska återkomma till det vid några tillfällen framöver men först lite basics som jag lärt mig av boken ”Anknytning -om att tolka samspelet mellan föräldrar och små barn” av Kay Karlsson. Det finns tydligen en hel hög spännande böcker att läsa. Begreppet anknytning myntades tydligen redan på 60-talet men nu har hjärnforskning och annat mognat så mycket att man på allvar kan förklara samspel mellan föräldrar och barn vetenskapligt.
Eftersom vi människor föds så totalt hjälplösa och beroende av vuxna har vi också ett medfött behov av att knyta an till våra föräldrar från första början. Det är till och med så att det är den primära uppgiften vi behöver utföra för att klara oss. Tänk bara på de tragiska berättelserna om de rumänska barnhemsbarnen som led svårt framförallt av brist på mänsklig närhet. När väl anknytningsbehovet är tillgodosett och de små barnen är i trygghet och balans hos sina föräldrar eller andra som tar ansvar för dem på djupet så är det fritt fram för utveckling socialt och mentalt. I boken beskrivs fascinerande hur det faktiskt är så att hjärnan växer och synapser bildas i det lilla barnet när det får positiv ögonkontakt med sin mamma eller pappa. Vi blir till i varandras blick. Föräldern är barnets trygga hamn. Min kollega Oscar förklarade innan jag själv blev pappa att nu väntade 20 år av att succesivt förlänga navelsträngen, vilket sätter fingret precis på vad det handlar om att vara förälder. Relation är grunden för hela vår personlighet. I ett tätt och känslomässigt öppet samspel med våra föräldrar får vi lära oss vilka vi är, om vi är välkomna här i världen och hur vi kan våga ta till oss och hantera våra känslor.
Tyvärr gäller också det omvända. När barn blir isolerade från sina föräldrar och andra eller på grund av missbruk eller sjukdom går miste om den trygga närvaron så stannar den mentala utvecklingen upp. All energi får istället till att skrika och göra allt som står i ens makt för att återfå balans. Eftersom hjärnan är som mest formbar allra tidigast i livet så är det sedan svårt att reparera skadan. Forskning på de rumänska barnen visade att det visserligen går att reparera mycket om man kommer till en kärleksfull miljö men att det också finns mycket som är svårt att ta ikapp.
Allt detta går för det mesta av sig självt av ren instinkt. God anknytning kännetecknas av att barnet får vara en självklar huvudperson och att föräldrarna sätter dess behov före sina egna. Föräldrarna kliver å sin sida fram som huvudperson i barnets liv. I grund och botten är detta goda nyheter för alla oss otillräckliga föräldrar; man kan göra en hel del missar utan att barnet tar skada så länge man är känslomässigt tillgänglig för barnet att ha kontakt med. Man måste inte vara superpedagog för att vara förälder eftersom det är otroligt mycket viktigare att man finns där och relaterar till barnet.
Läs gärna boken och kommentera nedan om du har funderingar utifrån det här. Själv är jag övertygad om att väldigt mycket av anknytningsbeteendet lever kvar också hos ungdomar och vuxna och i alla möjliga relationer. Kanske speciellt de där vi är i beroende av andra eller andra är beroende av oss. Jag återkommer med fler poster. Härnäst tänkte jag försöka leta efter anknytningspunkterna mellan anknytningsteori och kristen tro. Rolig teologisk utmaning det.
Lämna ett svar