 |
| Omvända läget -Gud gör sig beroende! |
Det har varit ganska stort intresse för det jag skrev om anknytning ”Ordet anknytning, en riktig ögonöppnare” och dessutom lovade jag då att återkomma i flera omgångar till ämnet. Först ut en liten tanke om anknytning och kristen tro.
Jag brukar tänka att ett bra mått på den kristna trons sanningshalt är hur väl den stämmer överens med våra vardagliga erfarenheter av att vara människa. Är kristen tro sann bör den passa ihop med all annan sanning så att säga. Därför tyckte jag det var spännande när jag påmindes om en rad bibliska teman vid min läsning om anknytning mellan barn och förälder.
Relationen mellan människa och Gud beskrivs ofta i Bibeln som en relation som har likheter med mänskliga relationer. Ibland beskrivs Gud som en kärlekspartner till människan, men förmodligen oftare som en förälder. I alla fall i nya testamentet (rätta mig om jag har fel).
Jesus återkommer ofta till att Gud är som en himmelsk förälder, en som älskar villkorslöst och självuppoffrande. Även om vi letar oss iväg på dåliga vägar så vill han alltid återknyta kontakten och reparera relationen. Visst finns det många bud i Bibeln, vilken förälder försöker inte hjälpa sina barn in på livsvägar som gör livet gott? Reglerna är kanske så sekundära? Blir det fel får vi falla tillbaka på den tillitsfulla relationen som tål också det. Gud är så mycket mer mån om oss än om att allt blir rätt. Det är för att han älskar oss som han också bryr sig om hur vi lever.
Och i relationen växer vi. Över tid kan även djupa sår läka om vi får leva inför en kärleksfull blick. Den kristna tron hävdar att vi alltid lever inför en sådan blick!
Någon skulle kunna tolka anknytningsrönen tvärtom; som att vi bara överför våra mänskliga önskningar om en perfekt förälder och därför har hittat på Gud för att få tröst. Själv tänker jag att anknytningsmönstret passar in som en liten pusselbit i ett kosmos som utgår från den ”efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn (Efesierbrevet)”.
Lämna ett svar