 |
| Noas ark, en myt? |
Jag ska försöka ge mig på ett svar. Det är ett stort ämne men här är i alla fall en början.
Jag har skrivit tidigare att även om vi till vardags använder ordet myt i betydelsen ”något som inte stämmer” så använder man det annorlunda i vetenskapliga sammanhang. En myt är en historia som säger något på djupet om våra mänskliga levnadsvillkor och vad det är att vara människa. Därför skulle man kunna säga att även om myten har en osannolik handling eller är konstig på många sätt så är det ändå sann på ett djupare plan. Svaret på frågan är nog både ja och nej. Bibeln innehåller många myter men den gör just därför samtidigt anspråk på att beskriva hur världen är beskaffad, om än på ett annat sätt.
Det där var det korta svaret. Sedan måste vi komma ihåg att bibeln rymmer väldigt många olika slags texter. Allt ifrån skapelseberättelsen till Paulus brev. En del texter kan betraktas som myter, andra inte. Den så kallade urhistorien i första mosebok med skapelse, Noas ark och Babels torn ger ett tätt och mytiskt intryck.
Det finns ingen enighet mellan alla kristna om hur viktigt det är om de bibliska berättelserna är historiskt korrekta. Det har tydligen rasat en stor debatt i den frikyrkliga bloggvärlden under vintern om ifall Jonas bok är historiskt sann, om det är viktigt, och om det är det på vilket sätt. Själv tycker jag oftast inte de frågorna är så intressanta.
Jag tror dock man måste komma ihåg att varje gång vi berättar en berättelse väljer vi att berätta den utifrån det vi tycker är poängen. Vi sållar bort oväsentligheter och förstärker möjligtvis en del element. Dan Andersson beskrev berättandet bland gubbarna i skogen som att ”Ingen av oss är någon lögnare men vi är goda berättare”. Det säger en hel del. Ingen text i Bibeln är ”bara” historieskrivning. Böckerna om Israels folks historia är främst berättelser som försöker beskriva Gud. Evangelierna är skrivna för att beskriva händelser men framförallt för att leda läsaren till relation med Jesus själv, han som uppstått och finns ibland oss.
Alltid och i alla lägen bör man läsa bibeltexter med ögonen öppna efter vad de vill säga. Det är en bergsäker regel oavsett hur det är i övrigt med historicitet eller inte.
Med allt det sagt ska jag nu säga hur jag själv tänker. Här kan man säkert få kritik men kör i vind.
Många bibelberättelser blir mest begripliga om man ser dem som rena myter. Skapelseberättelsen är ett exempel på text man inte ska läsa alltför bokstavligt, samtidigt säger den (och liknande texter i första mosebok) en otrolig massa saker som ligger bortom vetenskapens möjligheter. Varför finns allting? Är materien god eller bara en boja för oss? Finns det någon mening med att jag finns?
Andra berättelser tror jag är alldeles nödvändiga att förstå som att de härstammar från historiska händelser. Detta gäller framförallt de centrala delarna av evangelierna. Den kristna tron står och faller med frågor som: Har Jesus funnits? Dog han på korset? Uppstod han från de döda? Det berättas om C.S Lewis att innan han blev kristen hade han svårt att förstå sig på evangelierna. De handlade om mytiska ting men liknade inga myter han sett på annat håll (Lewis var i själva verket expert på antika myter). Slutsatsen tog tid att acceptera men sedan menade han att evangeliet var en sann myt. Med samma märkliga kraft som han upplevde i de antika men samtidigt är evangelierna vittnesbörd om något de första kristna sa var sant och hade sett med egna ögon.
Summan av detta är att Bibeln är en rätt annorlunda bok än de flesta tänker idag. Man får läsa den utifrån vad den är, inte som om den vore instruktionsbok för livet, naturvetenskapligt uppslagsverk och allt annat i ett.
Kanske kan det här vara till hjälp för någon där Bibeln blivit ett hinder för tron? Kanske väcker det nya frågor? Hör gärna av dig med dem nedan eller på annat sätt!
Lämna ett svar