 |
| Karin Boye, stor poet |
t
Ibland händer det att man läser en riktigt bra bok. Det har jag gjort, eller i mitt fall lyssnat på. Jag har hört Kallocain av Karin Boye i uppläsning av… Leif Pagrotsky. Jag rekommenderar verkligen boken, den väcker mängder av tankar.
Det är rätt länge sedan jag läste 1984 av Orwell men jag har en känsla av att Kallocain ändå är några snäpp vassare, den fångar livet i ett framtida totalitärt samhälle på ett sätt som speglar vår existentiella situation fantastiskt. Science Fiction är ju bäst när den handlar om hur vi alla har det alltid. Här är några sådana dimensioner i boken:
Hur är det att leva utan privat sfär, övervakad även i hemmet? Utan tankefrihet? I ”världsstaten” är människorna så ohyggligt ensamma, de tvingas leva på ”ytan” utan att våga kännas vid motstridiga känslor eller tvivel på statens sanning. Även man, fru eller barn är potentiella angivare. I boken nämns det att nativiteten i landet är i kris. Det kan man väl förstå, fast jag tror inte kameraögonen i sovrummet är det som avskräcker mest. Vem vill egentligen dela säng med den man inte vågar dela sitt innersta med?
”Medsoldaterna” är uppfostrade till blind laglydnad men sedan får man veta att de högre upp i makthierarkierna är desto krassare. Lagar ger ju nämligen också rättigheter och skydd för den enskilde, allt måste tolkas utifrån att staten har alla rättigheter på sin sida. När huvudpersonen Leo Kall uppfunnit sin sanningsdrog öppnas vägen upp för kontroll även av tankarna hos de enskilda. Det här är kanske det mest spännande av allt och det man aldrig får svar på; vad kommer det leda till när staten har drogen att tillgå? Är det förbi för alltid för den mänskliga friheten? Eller kommer det leda till att det blir uppenbart vilken lögn samhällspropagandan bygger på och början på slutet för staten?
Sedan är det förstås otroligt spännande när det dyker upp någon sorts religiös grupp i romanen. Jag vet inte så mycket om Boyes trosuppfattning men det skulle kunna finnas någon slags kristen tro i det hela (utifrån dåtidens lätt upplysningsfilosofiska teologi?), i vilket fall väcker de sympati. I ett samhälle helt präglat av rädsla och misstro (fast klätt i vackra ord om gemenskap) så övar de sig på tillit till varandra och är öppna för att det finns djupare värden än effektivitet och försvar mot fienden.
Har du läst Kallocain? Vad tyckte du? Vad har den att säga oss i en tid som inte alls präglas av kollektivism utan individualism (hur det nu är med den saken)?
Lämna ett svar