"Jämnårigorientering", det är farliga grejer!

Barn som har roligt ihop.

Jag skrev nyligen om Gordon Neufelds bok om anknytning och barnuppfostran. Själva huvudämnet för boken fanns det bara plats att nämna i förbigående så här kommer fortsättningen. Ämnet för dagen är ”jämnårigorientering”, anledningen till väldigt många problem bland unga idag. Det som följer återger i korthet Neufelds resonemang. Läs boken för en mer grundlig och korrekt genomgång. Det här blir bara skum på ytan så det är möjligt att mycket låter konstigt i denna kortfattade form.

Som jag skrivit tidigare (om begreppet anknytning) så knyter alla barn an psykiskt till sina föräldrar eller andra vårdnadshavare som en ren överlevnadsdrift. Det tar ju många år innan vi människor klarar att stå på egna ben både psykiskt och socialt. Det är till och med så att det är i samspelet med kärleksfulla vuxna vi växer och mognar. Vi orienterar oss i livet utifrån vad vi lär oss av de som har hand om oss. Får vår anknytning fäste hos någon pålitlig ställer vi om från att bara söka anknytning till att utforska och växa men om orienteringspersonen försvinner avbryts återigen alla andra processer än sökandet efter en trygg anknytning.

Vad händer då om barnet plötsligt blir övergivet? Det låter väl dramatiskt men faktum är att just det händer på många sätt i barns liv, oftast bara tillfälligt. Det kan ske i samband med en jobbig skilsmässa eller om en förälder är sjuk så att ingen (tillfälligt) orkar med att ta hand om barnet. Det sker också i miniatyr när barnet hamnar i nya situationer där det inte vet vem det ska söka skydd hos (som till exempel en ny skolklass, där den uppgiften rimligtvis bör vara lärarens). För det barn som hamnar i ett sådant anknytningstomrum blir det otroligt angeläget att hitta någon att knyta an till och om det inte finns någon vuxen till hands blir det jämnåriga som får fylla den funktionen.

En vuxen må vara bristfällig som förälder på många sätt men brukar ändå lyckas rätt bra med att ge barn villkorslös kärlek och se till att dess behov blir fyllda. Det kan inte andra barn. De är fortfarande helt upptagna av sig själva. Istället knyter barn an till varandra genom att undertrycka sin egen personlighet för att passa in till varje pris.

Värt att göra det klart och tydligt. Det är roligt och bra för barn att ha lekkamrater och kompisar. Det här handlar om att barn inte kan fylla samma funktion för andra barn som vuxna kan och ska göra.

När väl jämnårigorienteringen fått fäste upptar den snart det mesta av barnets energi. På grund av anknytningsmekanismens natur blir barnen dessutom alltmer avståndstagande gentemot föräldrarna som uppfattas som konkurrenter.

Eftersom andra barn inte kan ge den kärlek barn behöver kommer barnen också att skydda sina ömtåliga sidor, känslor och tankar efter bästa förmåga med psykologiska försvar. Det leder i längden till att barnen eller ungdomarna blir känslomässigt avstängda för att fly smärtan i en hård ungdomskultur.

Vad kan man göra åt det här?

Neufeld skriver att det viktigaste är att förebygga och minska risken för jämnårigorientering genom att värna kontakten med sina barn och utveckla rutiner där man umgås i familjen. Det är ett misstag att dra sig tillbaka som förälder för tidigt vilket ofta sker. I själva verket ska en förälder inte dra sig tillbaka över huvud taget, det är barnet som ska söka sig ut i världen när det är redo (och det är man inte förrän sent i tonåren eller så).

Om skadan redan är skedd måste man sträva efter att vinna tillbaka sitt barn hjärta. Ofta är barnet då väldigt oregerligt och som förälder är man i full färd med att försöka hålla efter negativa beteenden. När barnet knyter an genom jämnårigorientering börjar det nämligen se vuxna med stor misstänksamhet. I det här läget är dock relationen viktigast av allt, att skapa situationer då man umgås på tu man hand och erbjuder (tyst) sin uppmärksamhet och omsorg. Man måste samtidigt begränsa tillgången barnet har till de andra barn som blivit ens konkurrenter. Det där är svårt så läs gärna i boken för utförlig ledning.

För var och en som har barn är det framförallt viktigt att komma ihåg att barn behöver föräldrar så mycket mer än de behöver kompisar. Det är roligt med kompisar men det är med vuxna barn utvecklas. När vi är i en trygg anknytning baserad på villkorslös kärlek utvecklas vår egen vilja och personlighet (istället för en ängslig strävan att passa in), vi lär oss moral och sociala färdigheter. Allt utgår från detta vilket antyder att vår kultur överdriver enormt i fråga om barns behov av jämnårigt umgänge.

Vad sägs om det här? Visst går det emot mycket av hur tankebanorna går i vår kultur?