Igår var jag med familjen i Eahagen nära Flämslätts stiftsgård. Våren har kommit med stora steg till skaraborg de senaste dagarna men i naturreservatet låg det tjockt med snö kvar. Utom på vissa platser där solen fått verka mer.
Där det sticker upp något som solen kan få fäste på går det fortare. Den här lilla busken till exempel:
Eller den här vissna gamla tisteln.
Teologiskadad som jag är har jag funderat en del på om det kan rymmas någon slags liknelse i de där stråna det smälter kring? Första tanken är att i en kall värld är livet ändå lite lättare och varmare när vi kommer nära någon annan, om så bara en gammal vissen tistel. Ensamheten är ofta ännu värre?
Kanske kan man ta ut svängarna och tänka sig pinnen som en människa som tar emot och är beroende av Guds omsorg (solljuset). Nära en sådan är det alltid lättare, varmare och kravlösare att leva.
Den som mer än någon annan förmedlar Guds nåd in i världen är Jesus Kristus. I den mån vi gör det är det som efterföljare till honom.
Visst är det lite oväntat att man kan likna en vissen tistel i snön vid Jesus men så är det också i Bibeln. Jesus är den som utarmat sig själv på all härlighet för att finnas nära oss och ta sig an oss.
Och här är jag. Tar emot solens strålar och hoppas det kan komma någon annan till del.
Lämna ett svar