 |
| Svår balansgång? |
Jag fortsätter serien om anknytning och Gordon Neufelds tankar med ännu en nedbantning av Neufelds bok. Läs gärna boken, där finns ett helt kapitel om detta, men jag räknar med att för de flesta är det ännu en sak som inte blir av. Då är det bra med snabbsammanfattningar. Jag har också samlat alla mina inlägg om anknytning här.
Hur ska man egentligen tänka kring barnuppfostran om det nu är relationen som är i fokus istället för olika tekniker? Gordon Neufeld listar sju punkter och de följer här.
1. Använd samhörighet, inte separation, som verktyg
Vid en konflikt med barn gäller det att till varje pris arbeta på att bevara relationen. Det är alltså inte en bra idé att straffa med att dra undan sin kärlek och omsorg. Gör man det signalerar man ju att kärleken är villkorad och inte villkorslös. Det är själva relationen med en orienteringsperson (förälder) som gör att barnet växer och mognar, därför är det kontraproduktivt att undandra barnet närhet.
2. Vid problem, se till relationen, inte till händelsen. Knyt an först.
När barnet gör något dåligt ligger det nära till hands att man som förälder blir alldeles uppfylld av händelsen och helt och hållet går in för att korrigera beteendet, straffa eller annat. Det är dock väldigt viktigt att man först knyter an till barnet med en blick, ord och signaler om att relationen inte är hotad av det som skett. Det vet vi ju själva att det är först när vi känner oss trygga som vi är emottagliga för kritik ändå. Barnet är i så hög grad beroende av den vuxne att det behöver försäkras om att den villkorslösa kärleken inte rubbats.
3. När barnet försöker förgäves, sök gråten istället för att läxa upp
Det kanske låter märkligt men upplevelsen av att försöka förgäves är viktig för barnets utveckling. Det är så vi lär oss mycket om våra begränsningar. Det betyder förstås inte att man ska medvetet försvåra för barnet, situationerna uppstår ändå. När barnet till exempel försöker åstadkomma något bortom sin förmåga eller något föräldern sätter stopp för är det viktigt att det också får ta in känslan av fruktlöshet istället för att fortsätta om och om igen med en dåres envishet. När något inte fungerar reagerar barn (som vuxna) med frustration och kanske aggressivitet. Den vuxne har lärt sig (förhoppningsvis) att överge en fruktlös metod och antingen prova ett annat sätt eller sörja över att det var omöjligt men barn behöver hjälp med detta. Det kan man hjälpa barn med och till exempel sätta ord på det upplevda: ”Det var tråkig att vi var tvungna att gå när du tyckte det var så roligt” eller ”Nej, det är helt säkert att du inte kommer få något godis, det är lönlöst” (det viktigaste är förstås inte själva orden utan innebörden i det som sägs eller signaleras på annat sätt).
4. Mobilisera goda intentioner istället för att kräva gott uppförande
Den goda viljan är värd mycket. I grund och botten vill vi alla att de som är viktiga för oss ska tycka om vad vi gör, speciellt barn. Därför är det bra att ta alla tillfällen att berömma och uppmärksamma goda avsikter. Om resultatet inte blev bra av något kan man i alla fall säga att ”jag förstod att du gjorde ditt bästa” eller liknande. Man kan också mobilisera goda intentioner genom att uppmuntra dem i förväg; ”Det brukar ju alltid bli bråk mellan dej och Kalle, nu undrar jag om du kan göra ditt allra bästa för att det inte ska bli så idag?”.
5. Ta fram motstridiga känslor istället för att bara försöka avlägsna impulsbeteenden
Barn handlar impulsivt. Det är självklart att de gör det, för de har inte lärt sig bromsa sig än. För att kunna göra det måste de först få tillgång till motstridiga känslor. Även vuxna får impulsen att slå till någon som gjort något dumt eller stjäla något man vill ha men ändå gör vi nästan aldrig det. Vi vill ju också vara trevliga, hyggliga typer och därför hejdar vi oss. Den dubbelheten är väldigt viktig och något att uppmuntra för mognadens utvecklings skull. Istället för att bara försöka pränta in vikten av att inte slåss kan föräldern också försöka frammana bilden av vad som står på spel och som också är viktigt för barnet. ”Om du slår lillasyster så kommer hon inte vilja leka med dig sedan” eller något i den stilen. Poängen är att sätta fingret på vad som står på spel så att barnet till slut själv utifrån motstridiga känslor fattar genomtänkta beslut om hur han eller hon vill agera istället för att bara göra det impulsivt.
6. Hantera impulsivitet genom att instruera i önskade beteenden, inte genom att kräva mognad
Apropå impulser så måste man också komma ihåg att man aldrig kan kräva av barn att de ska uppföra sig med en mognad som de inte har än. Barn är barn och mognad kommer med tiden. Till dess kan man lära dem att agera väl i olika situationer, inte utifrån sin inlevelse i hur andra vill bli bemötta utan utifrån sin relation till dig. Instruera därför i hur de bäst beter sig i olika situationer (hälsa ordentligt eller vad som helst som barn kan behöva instruktion för att göra väl). På det sättet klarar de sig fint tills det blivit dags för dem att själva ta ansvaret för sitt beteende fullt ut.
7. När det inte går att ändra på barnet, ändra dess tillvaro (för att undvika problemets uppkomst)
Om man kan undanröja en återkommande konfliktsituation eller ett dåligt beteendemönster genom att se till att situationen inte uppkommer så ofta bör man överväga att göra det.
Det var de sju punkterna. Vad tänker du om dem? Barnuppfostran är känsliga grejer så kanske håller du inte med? Eller är det otydligt vad någon av punkterna innebär? Skriv i kommentarerna nedan!
Lämna ett svar