Föreställningen "växtvärk" och min tro

Hal och svår väg?

Igår var jag iväg från hemmet på egen hand utan varken fru eller barn eller jobb att göra. Jag for till Mariestads pingstkyrka där jag såg föreställningen ”Växtvärk” som jag tidigare tipsat om på bloggen.

Carl-Henrik Jaktlund berättade om sin väg från barnatro till brinnande tro i tonåren och sedan den kris som följde när han blev vuxen. Det är ingen erfarenhet han är ensam om, tvärtom tror jag vi är väldigt många som delar den. Tron på Jesus kan lätt bli något som blir liggande i lådorna med barndomsminnen men det behöver inte vara så. Jesus sa trots allt inte ”jag är Vägen, Sanningen och barn och tonårslivet” (som Jaktlund säger i föreställningen).

Jag känner igen mig i ganska mycket i föreställningen även om jag inte vuxit upp inom frikyrkan. Det kanske är trons svåraste utmaning i livet över huvud taget att gå från en tro man fått ta över till en som är ens egen. I tonåren hänger tron så tätt ihop med tighta kompisgäng och roliga grejer som händer och häftiga ledare att även om man gärna tror att tron är ens egen kanske man bara bytt auktoritet från föräldrarna till en cool ledare?

För egen del har jag också känt på ångesten när de tydliga svaren blivit färre. Det var verkligen väldigt jobbigt. Då har jag ändå aldrig varit speciellt rädd för att ifrågasätta och ställa frågor. Kanske hade jag också tur som läste mycket och fick nya tankar. Rätt snart började jag också mina teologistudier och tvingades djupdyka i en hel massa utmanande frågeställningar.

Vägen har inte varit spikrak för mig heller även om andra säkert haft det tuffare. Inget konstigt om du också haft/har det så alltså.

Känner du igen dig i att tron inte riktigt lyckats hänga med till vuxen ålder även om du hade velat? Hör i så fall av dig till mig så lyssnar jag gärna. Eller kommentera nedan!