 |
| Konfirmander förr; annorlunda än nu på gott och ont! |
När jag läste Gotdon Neufelds bok ”Våga ta plats i dina barns liv” blev jag också utmanad i min syn på barn och ungdomsarbete (i första hand konfirmandarbete). Nu gör jag ett försök att dra lite slutsatser av Gordon Neufeld för ungdomsledare och liknande. Häng med!
1, Ta plats, du är viktig som vuxen!
Det kan vara ett otacksamt jobb att arbeta med ungdomar. Det är inte alltid man känner sig uppskattad. Många ungdomar är helt upptagna av sin inbördes rangordning och mötet med vuxna blir ibland bara en möjlighet att vara tuff inför varandra. Enligt Neufeld ska man inte låta sig nedslås av det. På avgörande punkter är vuxna (föräldrar och andra, som ungdomsledare får man en liknande roll) är bättre för ungdomar än de är för varandra. Nämligen dessa:
2, Visa tillrätta på okänd mark
Barn och unga behöver vuxna för att kunna orientera sig i tillvaron. Det är alltjämt väldigt mycket om är okänd terräng innan de hunnit samla egen erfarenhet. När vi hamnar på nya ställen, i nya roller eller i nya sammanhang (orienteringsvacum) längtar vi mer än något annat efter någon som kan hjälpa oss får rätsida på det nya. Där kan man som vuxen göra stor skillnad genom att ta initiativet.
Exempel: En konfirmand kommer in i kyrkan på gudstjänst för första gången. I dörren står en av konfirmandledarna och hälsar, ser till att konfirmanden har fått psalmbok och hjälper honom eller henne till rätta. Då kan hela upplevelsen av gudstjänsten förändras från otrygg och konstig till trygghet över att någon annan har koll så jag kan vara lugn.
(I parentes sagt är det här en väldigt viktig insikt i alla möjliga sammanhang, både med barn och vuxna. Prästen ska förmedla trygghet till ovana dopfirare, läraren till barnet som kommer nytt i klassen, receptionisten till den lite räddhågsne arbetssökaren. Det handlar inte om några svåra grejer, bara att ta sig tid att hjälpa lite på traven där man är mer hemmastadd än den andra.)
Poängen är att det inte är något konstigt i att ett barn är beroende av den vuxnes överblick och erfarenhet. Bejaka det och se som din uppgift att erbjuda struktur och trygghet.
3, Erbjud famnen
I bildlig mening är det viktigt att erbjuda famnen, det vill säga vara den som tar initiativet till kontakt och erbjuder sin vänskap. Anknytningsrelationer är ojämnbördiga till sin karaktär. Konfirmanden står i beroendeställning inför ledaren. Därför är det viktigt att ledaren är den som tar initiativet till kontakt. Det är mycket svårare för barnen. För den vuxne kan det här vara svårt för det verkar ofta som att kontakten är oönskad. I själva verket är det förmodligen snarare fråga om avvaktande eller av att man inte är välkommen på grund av jämnårigorientering. Man kan inte heller tvinga sig på utan får envist fortsätta att söka kontakt och erbjuda sin närvaro tills barnet eller ungdomen själv vill acceptera den.
4, Lära känna kommer före lära ut
Vi lär oss av de som vi litar på och knyter an till, inte till andra. Speciellt för den som vill arbeta med värderingar och personliga förhållningssätt måste lärandesituationen utgå från förtroende. Om vi inte har ungdomens hjärta har vi inte hans eller hennes öra heller.
5, Tid på tu man hand
Nuförtiden är det känsliga saker att vara på tu man hand med barn eller ungdomar. Det är dock viktigt att se de tillfällen som finns som viktiga för relationen och försöka hitta hållbara former för det. Kan du som konfirmandpräst gå en promenad med var och en av konfirmanderna under ett läger? Sköter du disken ihop med något av barnen på fritids? Återigen kan man inte tvinga sig till att barnet ska öppna upp sitt inre men det är bra att signalera att de kan göra det om de vill.
6, Stärk familjerna
Den sista punkten är svår. Hur kan jag stärka banden mellan barn och unga och deras familjer? Här tror jag att det är viktigt att vara kreativ och framförallt att inte se sig själv som konkurrent till föräldrar utan som deras kompanjon. På grund av jämnårigorientering är det svåra tider för relationerna mellan föräldrar och barn och kan man göra något för att stärka dem bör man göra det. Jag har inte kommit på så många sätt för detta än, men mentalt bör man sträva efter att se barn och unga inte så mycket som individer som delar i en familj med egna utmaningar. För mig har det gjort stor skillnad de gånger jag fått inblick i hemsituationen för någon. Kanske kan jag som präst gå hem till alla konfirmanderna och fika lite hemma hos dem? Det är i alla fall ett första steg på att utforska den här punkten.
7, Förbättra relationen, inte beteendet
Precis som i föräldraskapet är en stor utmaning att inte kasta sig hals över huvud in i att korrigera dåliga beteenden. I alla fall leder det i längden ingen vart att ta till höjt röstläge eller vad som helst om det samtidigt förstör relationen. Vad hjälper det om vi har fått sätta ner foten och visa vart skåpet står om det innebär att ungdomen bara kommer lyssna ännu mindre på oss framöver? Därför är det viktigt att se som sin huvuduppgift (i akutlägen kan man behöva skjuta det till senare men då är det viktigt att man också ser till att man verkligen lagar relationen senare) att förbättra relationen och lita på att beteenden följer med så småningom. Ett ”vuxet” exempel på samma sak är insikten att det ofta är viktigare att vinna personen än debatten.
Det var mina sju punkter utifrån Gordon Neufelds tankar. Nu undrar jag hur det här låter i dina öron. Har du invändningar? Kommentera nedan!
Lämna ett svar