Jag fick höra något klokt av en äldre präst häromdagen. På tal om att (svenska) kyrkan är långt ifrån en perfekt gemenskap citerade han några ord av Olov Hartman. Orden lär stå i förordet till en bok som heter något i stil med ”människor i rött” och handlar om livet i frälsningsarmén.
Fritt återgivet skriver Hartman att ”nu kanske ni tror att jag skriver om människorna för att man ska kunna förstå hurdan Kyrkan (kåren i det här fallet) är men så är det inte. Men genom att beskriva Kyrkan (kåren) ser vi mer av hur människorna är”.
Alltså: Människor kan inte fullt ut visa på hur Kyrkan är. Däremot framträder en mängd mänskliga egenskaper, goda som dåliga, väldigt tydligt när man tittar närmare på kyrkan.
Kyrkan lyckas aldrig med att vara himlen på jorden. De stunder den är det beror det i så fall inte på någon människa…
Är det här en skön eller jobbig tanke? Kommentera nedan!
Lämna ett svar