 |
| Anden, knappt märkbar |
Det är som bekant så med ljus att det kan beskrivas på två olika sätt beroende av vad man är ute efter. Dels kan det beskrivas i termer av strålning med olika våglängder, dels kan det beskrivas som en slags partiklar, fotoner. Det är länge sedan jag läste fysik (på gymnasiet för att vara exakt) men jag har inte hört något om att någon skulle lyckats förena perspektiven än. Om du vet mer så skriv gärna en kommentar.
Jag tänker att det kan vara likadant med tro. I alla fall funkar liknelsen skapligt så långt jag tänkt hittills.
Så här i pingsttid betonar jag att tron är Andens verk. Ytterst sett är det Gud själv som väcker tro i våra hjärtan och vill hjälpa oss leva i tillit till honom. Vid olika tider i livet finns det otroligt mycket tröst att hämta i det. Tron är inte en prestation utan en gåva. Jag får lita på att det inte är jag som måste bära upp Gud utan Gud som bär mig och att den lilla tro jag ändå har duger.
Samtidigt verkar det omvända perspektivet också giltigt. Vår upplevelse är att tro är något vi kan påverka och medverka i med vår egen vilja. Jag minns den dag jag bestämde mig för att ta min tro på allvar som en viktig dag. Varje dag kan det kräva en viljeansträngning för att vända sig till Gud med sitt liv.
Man kan förstås invända att det bara är som det ser ut att vår vilja spelar roll, att Gud verkar i det fördolda och är den som egentligen styr. Men vart leder det resonemanget? Blir vi inte mindre människor om vi inte har ansvar för våra liv?
Det är en paradox, precis som ljuset samtidigt har två former. Jag vill ännu hellre kalla det för mysterium. Gud handlar på djupet i våra hjärtan utan att för den sakens skull kränka vår egen vilja. Kanske samverkar han istället med vår djupaste längtan?
När jag tänker efter kan man tänka likadant om kärlek och hopp också, kanske är det fruktbart att se goda saker i livet som samtidigt något vi får kämpa för och något vi får som gåva?
Lämna ett svar