 |
| Hans-Olof, präst i Götene, pilgrim |
Vandrare? Är det jag? Är jag en vandrare?
Det finns så många sätt att vandra på. Jag fick för en knapp månad sedan möjlighet att prova på några sätt längs med El Camino / Vägen till Santiago de Compostella, i Spanien. En beprövad pilgrimsled.
Jag fick ”vandra” per buss och vara förtrupp till de övriga i sällskapet, boka härbärge, kolla matställen mm. Det hade sin tjusning, speciellt när det regnade. Vi fick en intressant omkringupplevelse. Vi kunde sitta kvar vid frukosten och se på pilgrimerna som packade ihop och gav sig av efter frukost (regelmässigt senast kl. 08.00) och sedan kunde vi stå och ta emot dem vid nästa anhalt 6-7-8 timmar senare. Pigga och glad kunde vi välkomna dem dag efter dag!
Jag fick möjligheten att vandra i vredesmod i 2 mil, verkligen att rekommendera! Inget ”går” upp mot att försöka vandra ifrån sina problem. Man kan tro att man kan resa långt bort och lämna problemen hemma om man tar ett plan till en annan världsdel, tills de hinner ifatt en i bussen ut till stranden några timmar senare, men man vet mycket väl att bara för att jag smyger ut genom dörren tidigt en morgon så stannar inte problemen kvar innanför tröskeln. Där gick jag med min ilska i hela kroppen och bearbetade livet, min reaktion fick verkligen göra nytta, bli till rörelseenergi. Efter två felnavigeringar och ett fall samt lycklig framkomst var det dags att planera försoningen, ”krypandet till korset”. En god och något nervös känsla.
Jag fick också vandra in till målet, Santiago de Compostella. Den sista delen tillsammans i goda vänners lag fram till Monte de Gozo / Glädjens berg, där man skådar ner mot Santiago och man ännu inte insett att uppför är jobbigt men nerför gör ont!!! Det är nu när man kommer in på gatorna som man får uppleva skillnaden mellan vandringsgemenskapen genom naturen och byarna och främlingsskapet till staden!? Borta är ”Hola” (Hej) och ”Buen Camino” (Önskan om väl-gång). Stadens ljud tar över, anonymiteten breder ut sig, Usch så jag uttrycker mig, men …. Det pittoreska pilarna målade på stolpar och stenar, de vackra pilgrimsvägvisarna, alla var de nu utbytta mot (i och för sig mycket tydliga) likformade stolpar med likadana vägvisare. Allt för att vi skulle komma rätt i stadens brus, som så småningom övergick till säckpipeblås i valven mellan husen genom gränderna i gamla stan ner mot katedralen.
Att vandra fram till nattvarden i katedralen var också en speciell känsla. Något turistigt var hela arrangemanget men ändå, en mässa är och förblir en mässa. Och samhörigheten stod högt i taket under rökelsens ymniga dimmor då ”Botafumeiro” (Det stora rökelsekaret) svingades fram och tillbaka under valven. Pilgrimer är vi allihopa. Peregrinos – främlingar i världen enade i vår vandring mot evigheten.
Ja, jag är en vandrare……
Pax et Bonum / Hans-Olof Martinsson
Lämna ett svar