Jag har tidigare skrivit om några av de utrustningsdetaljer som utmärker en pilgrim, nämligen pilgrimsstaven och hatten på huvudet. Nu har det blivit dags för något av det viktigaste för en vandrare; kängor.
I höstas försökte jag göra ett överslag på hur långt jag vandrat i mina kängor (Lundhags scout för den som undrar, jag tycker vandrarkängor ska vara slitstarka inuti och utan stoppning. Goretex klarar man sig fint utan). Det har i alla fall blivit en handfull riktigt långa vandringar i dem. De har bland annat gått längs höga kusten, i de värmländska finnskogarna och på kungsleden.
Så här såg det ut på första turen förresten:
 |
| Slitna fötter |
Plåster överallt. Med tung packning på ryggen krävs det att man gått in skorna väl, och gärna fötterna också.
Min gissning är att de stora vandringarna sammanlagt varit 50 mil eller så. Jag tror också att det bara är en bråkdel av den totala sträckan skorna färdats.
Anledningen är att jag också använt dem i vardagen. Lundhagskängor är i och för sig inte helt vanlig vardagsklädsel om man jobbar som präst men annars är de bra. Som vinterkängor eller i regn och rusk. Under min pappaledighet var de nog de enda skor jag använde, och då blev det ofta en mil om dagen med barnvagnen. Räknar man ihop de månaderna blev det säkert 100 mil bara med barnvagn.
Varför skriver jag detta? Vill jag imponera med hur välslitna skor jag har? Kanske det men framförallt kommer poängen nu.
Även om det vi minns mest efteråt är de bitar av livsvägen som varit speciella på ett eller annat sätt så är de alltid en liten del. Det mesta av livet är vardag och i slutändan är det hur vi hanterar den som spelar mest roll.
Skor finns med i den berömda texten om ”Guds vapenrustning” i Efesierbrevets 6e kapitel;
Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. (Ef 6:14-15, bibel 2000)
Villighetens skor alltså. Vi måste trotsa likgiltighet och lättja för att våga oss ut på fredens ärenden. Visst minns vi kanske bäst de stunder som sticker ut, då vi tycker vi gjort något särskilt. Ändå är det viktigaste vardagen. Hur vi är mot de vi har i vår närmaste omgivning. Det är där vi prövas hårdast och det är där slitet är som minst glamoröst.
 |
| Kängor i lera |
Gud, hjälp oss med stadiga skor för livets vandring
som skyddar våra fötter och gör det lättare för oss att vandra.
Gör oss villiga att trotsa likgiltighet, rädsla och lättja
och gå en extra mil ibland för våra medmänniskors skull
Amen
 |
| Kängor på is |
Lämna ett svar