Barnuppfostran är ett ämne som är ständigt aktuellt för mig numera. Jag har också skrivit en hel del om anknytning, och tipsat om Gordon Neufelds lysande bok om barns utveckling.
Jesper Juul och Gordon Neufeld skulle förmodligen vara överens om det mesta. Juuls bok är en klassiker i norden så vitt jag förstått. Jag rekommenderar den varmt och det finns mycket att bli utmanad av.
”Ditt kompetenta barn” är inte en bok om uppfostran. Det är snarare en bok mot barnuppfostran. Den vänder sig emot tanken på att barn behöver formas genom uppfostran för att bli ”riktiga” människor. Tvärtom är barn kompetenta från början, uttrycker sina behov på ett sunt sätt och kämpar för att få det de behöver för att växa och utvecklas. Neufeld skulle bara hålla med; när barn får sina behov av anknytning tillfredsställda så går utvecklingen så att säga av sig själv.
Mycket av det som kallas barnuppfostran är direkt skadligt för barnet och tar formen av en slags maktkamp mellan barn och vuxen. I botten ligger idén att barnet i botten är motspänstig och trotsig och behöver tämjas. Så är det dock inte, skriver Juul, i nio fall av tio väljer barn (och vuxna?) att samarbeta istället för att gå emot.
Vadå, skulle barn samarbeta? Jodå, även om det inte alltid är så det ser ut i de vuxnas ögon. De spelar med i den situation de hamnat i och anpassar sig till den när de kämpar för att få sina behov tillgodosedda. Tyvärr gäller ju det där med att barn inte gör som man säger utan som man gör, det finns anledning till stor självkritik för alla oss föräldrar. Samarbetet kan vara antingen felvänt eller rättvänt, ett barn som blir tystat blir antingen tyst eller bråkigt.
Juul skriver att det viktigaste för ett barn är att lära sig ta ansvar för sig själv och sina känslor och behov. Om de gör det kan man tryggt lita på att respekten och hänsynen till andra kommer på köpet.
Istället för att påverka barn på något slags mekaniskt sätt måste vi inte att all påverkan på dem sker genom relationen med oss. Det vi har att göra är att vara sådana mot dem som vi önskar att de ska bli, det finns inga genvägar tyvärr. Istället för att framträda som anonym polis eller ordningsman måste vi våga ta plats personligt. Tala till barnen på ett relationsplan. Uttrycka oss i Jag-budskap och så vidare. Det häpnadsväckande är att han menar att då växer vi också själva som människor och lär oss alltmer att ta ansvar för oss själva. Här finns mycket att vinna för alla!
Det där kändes mest som lite slarvigt skum på ytan, det är svårt att återge böcker så kortfattat men är du förälder så läs boken och prata om det du läser med din partner, det är bra grejer!
Lämna ett svar