 |
| Popbarn |
Igår kom dagens bloggpost inte upp förrän långt framåt eftermiddagen.
Den blev inte riktigt klar på morgonen för det tar en stund att samla ihop favorittweets, och sedan var vi inne på vägning av bebisen på BVC.
Efter det besöket blev det på något sätt svårare att stjäla de där minuterna för att göra klart bloggposten. Vi hade talat med distriktssköterskan om en trend hon tyckte sig se av att föräldrar talar mindre och mindre med sina barn. Istället får skärmarna allt större uppmärksamhet. På surfplattor, telefoner, datorer.
Det där kan och bör man förstås förfasa sig över. Barn behöver sina föräldrars uppmärksamhet och anknytningen till dem för att växa och mogna.
Det är bara det att jag själv sitter i glashus om jag nu börjar kasta sten. Jag stirrar allt rätt mycket in i skärmar själv. Det är lätt att förstå men inte att försvara. Småbarnsförälderlivet är rätt tufft och en liten flykt ut på nätet är ack så lockande. Det vet jag likaväl som någon annan.
Jag har också märkt att skärmarna är värre än det mesta när det kommer till att stjäla ens uppmärksamhet. Det är betydligt mycket lättare att titta i en bok och ändå vara skapligt närvarande i det som sker i rummet. Skärmen suger en in på något sätt.
Det här får jag, och kanske du, vara uppmärksamma på. Jag tror att det går att lära sig hantera elektroniken på ett klokt sätt och kanske kommer vi alla ha kommit en bit på väg om några år med det. Men i värsta fall har vi då redan försummat våra barn och vår nästa alldeles för mycket. Det vill jag inte och det vill nog inte du heller. Vi får stötta varandra.
En bön:
Gud, du som är seendets Gud
hjälp mig att se de människor jag har
i min omgivning och har ansvar för
Ge mig vishet att klara utmaningarna
som tekniken ställer upp
Amen
Lämna ett svar