 |
| Natanael Beskow |
”En vandrare, som strävar efter ett avlägset mål, kan stundom komma upp på en höjd, från vilken han kan överskåda en lång sträcka av vägen, ja kanske till och med se slutmålet långt i fjärran, bortom berg och dalar, bortom skogar och sjöar. Men så måste han ned igen i dalarna, där han inte ser mer än en liten bit av vägen. Där kan han väl, om han har gott lokalsinne, bevara den rätta riktningen och komma ihåg vad han såg uppe på höjden, så att han vet i vilken riktning målet ligger. Men han behöver likväl emellanåt vid vägskälen en visarstolpe som hjälper honom till rätta, eller en vänlig hand som pekar ut för honom var vägen går.
 |
| Märgfulla ord |
Den som vill finna Guds vägar får också båda dessa slag av hjälp. Ibland får han liksom komma upp på andliga höjder, högt över den vanliga världen, där han kan se långt, långt fram, ända in i den eviga världens skönhet och glädje. Men därifrån måste han ned igen i det vanliga livet, där vägarna sno sig om varandra, där otaliga små uppgifter vänta honom, och där han inte kan göra annat än en liten plikt i sänder, taga ett steg i sänder på det lilla stycke väg som han kan se. Det är en stor hjälp att emellanåt få komma upp på höjderna och få en klar blick på målet. Vi behöva bedja Gud visa oss det eviga målet, så skönt och ljust som det är, för att inte under de många intrycken av världen och livet omkring oss förlora den rätta riktningen. Varje gång vi få möta Gud i bönen och känna oss upplyfta till hans gemenskap, få vi en sådan blick på målet; och den lämnar kvar i våra hjärtan en känsla som leder oss rätt, som hjälper oss att bevara den rätta riktningen i vårt liv. Ingen kan finna Guds vägar i sitt liv utan att på det sättet utbilda hos sig det andliga lokalsinne som instinktlikt leder honom i riktning hemåt. Men därjämte behöva vi också vid de många vägskälen i livet – inför val och avgöranden, inför frestelser och svårigheter – en visarstolpe eller en vänlig hand som likson pekar ut den rätta vägen. Det är, med andra ord, inte nog att veta den stora huvudriktningen av vårt livs väg; vi behöva ibland stanna, blicka upp och fråga: ”var går nu min väg? Vad vill du, Gud, att jag skall göra?”
Genom olika medel visar Gud den, som så frågar, sin väg. Det vanligaste och enklaste är den yttre plikten. Vi ha skyldigheter som vi åtagit oss; vi ha arbeten som åligga oss; vi ha mänskor att ansvara för. Genom allt detta är vår plikt given i de flesta lägen i livet. Och mena vi allvar med att fråga efter Guds väg, då skall det framför allt vara oss angeläget att troget och ärligt göra vår plikt. Först den som är närmast. När vi gjort den, få vi nog syn på den nästa.”
Lämna ett svar