Vem vill vara George Bailey? Så heter ett av kapitlen i Matt B Redmonds bok ”God of the Mundane”, som jag skrivit om på bloggen tidigare. Filmen på bilden, ”Its a wonderful life”, är en av Matts stora favoriter. Som jag förstått det går den i amerikansk TV varje jul och den är högt rankad på en välkänd lista över de 100 bästa filmerna genom tiderna. På den var det som jag också till slut kom att se den. Jag tar mig friheten att röja en hel del av handlingen och vill du inte det får du sluta läsa nu.
Det är inte ofta jag gråter när jag ser på film men den här rörde vid något nere på djupet.
George Bailey är en genomsympatisk kille som gör gott mot alla, ändå får han ge upp sina drömmar en efter en ända tills han står vid självmordets rand. Han har levt sitt liv efter bästa förmåga och varit vänlig och hjälpsam mot de han möter. Ändå går det inte bra för honom. Firman gör aldrig någon vinst direkt och han hankar sig fram år efter år. Stadens skurkaktiga bankir däremot verkar blir rikare och mäktigare år från år. Någon som känner igen sig så här långt? I en känsla av att livet aldrig lyfter?
I en desperat handling försöker George ta sitt liv för att kunna rädda sin familj när livförsäkringen faller ut. Då griper plötsligt… en ängel in. George ser först ingen större vits med att ha blivit räddad utan hävdar att hans liv ändå inte betyder något här i världen. Han ville så mycket men det blev så medelmåttigt. Ängeln ger då George en unik chans att se hur världen skulle sett ut om han inte hade funnits.
Världen utan George är förvånansvärt annorlunda. För hans nära och kära är förstås skillnaden enorm. Han fru går ogift, hans barn blir aldrig till. Allt gott han gjort i det fördolda har ändå i små insatser betytt väldigt mycket för hans medmänniskor. Utan honom har ortens bankman kunnat härja fritt. Det verkar som att goda människors uppgift i mycket går ut på att begränsa det elände onda kan orsaka?
Det är en oerhört tröstrik film. Tänk om det är så här också i mitt liv? Att de goda saker jag ändå ibland gör faktiskt spelar roll. Mest för några få men också för andra. Tillsammans håller vi mycket av världens ondska stången. Att slitet i vardagen inte saknar betydelse, kanske de allra minsta av mina gärningar bidrar till något oerhört viktigt?
Filmen talar också starkt till mig som kristen. Kristen tro handlar inte om ära och berömmelse, tvärtom handlar den om att vara lärjunge till en som hela tiden väljer att avstå från det egna för andra. En svår väg men en livgivande väg.
Allra mest tänkvärt blir det när det kommer fram att det faktum att George räddat sin brors liv som barn lett till att brodern långt senare kunnat finnas på plats och rädda 15 soldaters liv. Ingen av oss kan veta vad våra handlingar får för effekter genom de vi mött. Jag tänker på Jesu lärjunge Andreas. Det står inte mycket om Andreas bedrifter i evangelierna mer än att han berättade för sin bror att han trodde han funnit Messias. Brodern hette å andra sidan Petrus så resten är väl, som man säger, historia.
Slutet av filmen blir förstås en glädjefest. Tyvärr är det väl sällan allt klaras upp på det sättet i verkligheten. Kanske är festen en bra bild av himlen? Där ska vi få se klart det vi nu bara dunkelt anar och se de stora sammanhangen kring våra liv. Paulus skriver att nu ser vi som i en gåtfull spegel (de hade inte så klara och ljusa speglar på den tiden) men då (när Jesus kommit tillbaka) ska vi se ansikte mot ansikte och vår kunskap ska bli lika fullständig som Guds kunskap om oss. Där är ett hopp att hålla fast vid.
Lämna ett svar