Är jag ateist när det kommer till kritan? Om tro och liv


Igår glömde jag lappen med min betraktelse till veckomässan, det fick bli improviserat och resultatet blev verkligen något helt annat än jag tänkt från början. Nåväl, då får originalet komma upp här istället, lätt bearbetat:

Människan är i uppror mot Gud

Vi må vara kristna men vi lever ofta som praktiserande ateister. Även om vi i vårt inre bejakar det goda budskapet och Guds vilja så lever vi inte som om det var sant på riktigt. Delvis är det så för att vi har svårt att tro. Vi har svårt att lita på att Gud finns och är god. Vi har svårt att tro och därför är det inte så konstigt om det liv vi lever inte får så mycket kraft av den tron. Därför får vi söka oss till Gud om och om igen och stava på de grundläggande sakerna i tron; Jesus har dött och uppstått och besegrat allt som skrämmer och plågar. Vi behöver inte kämpa själva i livet, för vi är inte starka nog, vi får vända oss till Gud och ropa på hjälp istället så får han hjälpa oss.

Ja, dels är det svårt att få ihop tro och liv för att vi har svårt att tro. Dels är det för att vi inte vill. Paulus skriver att det finns delar av oss, djupt inne i oss som strider mot tanken på att ha en Gud. Adam och Eva föll för tanken på att klara sig utan att ha en Gud, och vara sin egen Gud istället och vi är fortfarande på det spåret. Det finns något i oss som ständigt gör uppror även om vi med mun och hjärta säger att Gud är god och leder oss rätt. Den delen av oss vill för allt i världen hålla tro och liv isär. I Amos bok i gt för den här veckan står det om det. Det går alldeles utmärkt att vara religiös och samtidigt undvika att låta Gud få något avgörande inflytande i våra liv. Det tror jag vi vet allihop?

Vad gör vi då? Vi kommer aldrig bli av med den här inre klyvnaden innan Herren kommer, hur kan vi leva med detta? Paulus är själv plågad, han skriver: vem kan rädda mig från denna dödens kropp? Han skriver också att vi på sätt och vis inte är oss själva; det goda vi vill göra gör vi inte men det onda vi inte vill gör vi. Men det betyder också att vi egentligen har en annan identitet. Någonstans inom oss finns den vi är skapade till att vara men som vi inte lyckas vara av egen kraft.

När man kommit så långt så blir nästa tanke lätt att nu gäller det att antingen kämpa eller ge upp. Kristen tro förvandlas lätt till kamp för att försöka bli en god människa. Det är ju inte alls konstigt när Paulus skrivit att vi är skapta för att vara bättre än vi är nu. Samtidigt är det ett hopplöst företag. Paulus skriver ju just om att hur gärna och hur gott han än vill så gör han en massa dumheter istället för förslösar sitt arv.

Ge upp då? Nej, vad skulle det kunna vara för bra med det? Och Paulus verkar inte ha gett upp. Han lider av att det är så halvdant som det är men han har inte gett upp.

Vi rår inte på oss själva. Men det finns en utväg. Och att vi ofta inte tänker på den beror väl på att vi är så inkrökta i oss själva? När man inte är stark nog kan man be om hjälp. Men som sagt är vi ofta ateister i praktiken och räknar med att vi får klara oss själva. I alla fall är det så med mig.

De gamle ökenasketerna säger att när man möter prövningar och frestelser ska man inte försöka kämpa ner dem. Man ska be om hjälp. Hittar man inte ord kan man i alla fall säga ett enda, namnet på den som kan hjälpa. Jesus.

Om vi verkligen trodde på vår tro med hjärtat så tror jag att livet skulle följa med mer. Vi får fortsätta att ge tron en chans. Även idag får vi vända om. Även idag får vi be Jesus att han ger av sin ande och hjälper oss tro. Vi får ta emot nattvarden vid hans bord, kanske kan Guds rike inom oss då växa lite, lite då. Om så bara med en liten oblatbredd…

Paulus kommer fram till att Guds nåd ändå fortsätter att gälla även om tro och liv inte går ihop för oss. Det måste vi alltid komma ihåg. Ytterst sett handlar det inte om hur vår tro ser ut utan om vem Gud är.

4 kommentarer

Gerd ♥ säger
15 augusti 2013 – 09:45

Det var en intressant betraktelse att starta dagen på! För livet är sannerligen inte lätt, inte många som glider fram på en räkmacka, precis....Att improvisera, för den som kan konsten, kan vara mer än gott nog!

Simon säger
15 augusti 2013 – 10:12

Möjligen ett hårklyveri, men:Är det inte så att tro och _alltid_ går ihop, alldeles exakt? Man lever väl alltid sitt liv exakt enligt den tro man har? Vilket ibland, som du är inne på, vittnar om tråkiga saker med min tro...

Tomas Jarvid svarar
15 augusti 2019 – 11:13

Jo, det är väl tyvärr så med oss. Tro är ju inte i första hand vad jag säger att jag tror utan vad jag verkligen tror på på när det kommer till kritan.

Magdalena Mellgren säger
15 augusti 2013 – 12:27

Gillar Schartaus ord typ: du ska inte tro på din tro, utan på din frälsare!

Tomas Jarvid svarar
15 augusti 2019 – 11:13

It´s the best!

Camilla säger
15 augusti 2013 – 09:43

Fin betraktelse och något vi alla kämpar med. Jag brukar be om hjälp att låta tron genomsyra mitt liv och bara genom att be om det är jag en liten bit på vägen.

Tomas Jarvid svarar
16 augusti 2019 – 11:13

Det viktiga är ju att vara på vägen, inte hur långt man nått.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.