 |
| Brobygge, lite som att hitta sätt att få tron att möta vardagslivet? |
Igår skrev jag om att även den som ser sig som troende ofta är ateist i praktiken, när det kommer till hur vi lever våra liv. Jag vill fortsätta lite på det spåret och idag skriva om att göra praktik som kristen. Dels för att det är en fyndig formulering men främst för att det är viktigt.
I vår kultur omger vi oss mycket med abstraktioner. Det är tankar, idéer och annat. I allt högre grad är de föremålet för våra liv i form av studier, mer abstrakta arbetsuppgifter och så vidare. Det är dessutom mycket så med den kristna tron i vår tid (och i tidigare tider) att den gärna hamnar i det abstrakta. Tron blir en del i kultur- och idédebatten i samhället och något som har med finstämda känslor som längtan och stillhet att göra. Inget ont med det i sig men det räcker inte för att tron ska kunna spela en viktig roll i livet.
Evangeliet är budskapet om Ordet som blev kött. Gud själv blev genom Jesus så konkret närvarande i världen att vi kan finna det stötande.
Det är allt viktigare att vi också gör praktik av den kristna tron. Det viktigaste jag försöker säga med den här bloggen är ju att den kristna tron är en väg. Det är ett liv vi ska leva, inte bara lärosatser vi ska förstå (även om det är bra).
Hur gör man då praktik av den kristna tron? Jo, genom vanor där tron får möta livet i vardag och i helg. Vi får en bra sammanfattning av olika aspekter i apostlagärningarna. Det är som en kostcirkel där man säkert tycker om olika saker men där det är bra om allt finns med i åtminstone någon utsträckning.
De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.
Apg 2:42 bibeln 2000
Att göra praktik som kristen är att fördjupa sig i den kristna tron. För de första kristna innebar det att lyssna på apostlarna rent konkret. Vi får lyssna på andra som kommit en bit på vägen, och vi får fördjupa oss i bibeln. Kristen tro är ingen solosport utan något vi behöver stöd av andra i!
Att göra praktik som kristen är att hjälpa andra. Vi måste på olika sätt ge vidare av det vi får i livet, annars blir vi som en grumlig damm utan utflöde.
Att göra praktik som kristen är att vara med och bryta brödet. Det vill säga fira nattvard och påminnas om att våra liv är förenade med Jesus som blev bruten för att vi ska få helande. Det är den av punkterna som gör det tydligast att det kristna livet inte hänger på våra prestationer utan på Guds gåvor.
Att göra praktik som kristen är att be. Bön är tro i aktion. Tro är ju till sitt väsen att förlita sig på Gud, för att öva oss i det måste vi hela tiden vända oss ut från oss själva mot Gud och be kring vad det än är vi har på hjärtat.
Två saker är värda att sägas om detta. För det första kanske det känns nu som att det här är en lång och jobbig kravlista? Fundera då på om det inte är så att du redan gör mycket av det här, det gäller bara att bli medveten om det. Jag tror också att många av oss längtar efter att tron ska få en tydligare plats i våra liv och då är det ju inga yttre krav som ställs på oss utan något vi själva vill, det är förmodligen mycket bättre som drivkraft.
För det andra finns hela kostcirkeln samlad i miniatyr i gudstjänsten (från mitt perspektiv betyder det högmässan i svenska kyrkan). Där ber vi, möter varandra, hjälper andra genom kollekten, bryter brödet och lyssnar till bibeln och utläggning av den i predikan. Går man i gudstjänsten kan man därför alltid vara säker på att åtminstone ha något av detta i sitt liv om man (som de flesta) har svårt att upprätthålla sådana rutiner helt själv.
Har du som läser något att tillägga om det konkret praktiska livet som håller tron aktuell för dig? Skriv hemskt gärna en kommentar!
Lämna ett svar