Spik |
Efter att ha skrivit om att kristna ofta i praktiken lever som om de vore ateister, att göra praktik som kristen och vad kristen tro är och inte är så vill jag nu fortsätta med att skriva om att gudstron ändå sitter djupt i benen på de flesta av oss, vare sig vi vill eller inte.
Vår tanke om att det finns en Gud är som en spik som mycket andra grejer hänger på. Den världsbild vi lever i i västerlandet har djupa rötter i den kristna tankevärlden. Utifrån den kristna gudstron har man dragit slutsatser om alla människors lika och oändliga värde, om ödmjukhet, vikten av att försvara de svaga och mycket annat. Nu är många gånger tron på Gud borta men de värden man härlett från den står kvar. Och det är dessutom värden som jag tror de flesta VILL ha kvar. I praktiken tycker jag mig se att de ofta vittrar ner till vackert tal men få vågar dra slutsatserna av sina tankemässiga ateism. En som gjorde det var Nietzsche och han må vara fascinerande men inte trevlig. För honom återstod till slut bara de starkas rätt. Om Gud är död är allt tillåtet. Då har Hitler vunnit över sina offer och så vidare.
Jag tror att det var Göran Tunström som skrev att ”utan Gud måste så många ord dö”. I mina ögon är det så mycket i livet som förlorar sin mening om man utesluter Gud (eller i alla fall om man utesluter tanken på någon slags andlig verklighet).
Vad säger du? Vad händer om man drar ut linjerna från en konsekvent ateism? Kan man härleda goda värden ur en rent materiell verklighet?
Lämna ett svar