 |
| Ibland är det jobbigt. Hjälp gärna men tyck inte synd om. |
Jag har tänkt en del på det där med att tycka synd om någon. Vid första anblicken verkar det ju vara väldigt snällt att tycka synd om den som råkat ut för något. Att det uppstår medkänsla i oss när någon drabbas av något svårt är förstås fint men sedan?
Man känner sig ju helt klart snäll och god när man tycker synd om någon. Man kanske till och med ”i all medkänsla” talar med andra om hur svårt någon har det och känner sig goda allihop?
Jag minns några människor jag mött där jag fått känslan av att de tyckt synd om mig på något sätt. Det syntes i blicken och hördes på rösten att de liksom var extra skonsamma mot mig och det var inte någon speciellt rolig upplevelse. Jag kände mig oerhört förminskad. Som en som man inte kan räkna med speciellt mycket av. Nästan som en som är lite mindre människa?
När jag själv möter människor som har det svårt på något sätt försöker jag tänka på den erfarenheten. Ingen behöver att jag tycker synd om dem. De kan behöva min medkänsla, mitt engagemang och min hjälp men inte att jag tycker synd om dem. Precis som jag vill väl också du bli behandlad som en kompetent och klok människa även om du har det svårt just nu?
Jag har aldrig hört någon tala om detta. Håller du med eller är jag ute och cyklar?
Lämna ett svar