 |
| Les Miserables |
Jag lyssnade under en tid i livet mycket på musikaler. Därför var det spännande att se resultatet när ”Les Miserables” nu blivit film. Les Miserables håller jag (och många andra) för det bästa av det bästa i musikalväg och jag tror jag kan den i stort sett utantill ord för ord också nu långt efteråt.
Själva filmen blev något av en besvikelse även om fotot var väldigt vackert och skådespelarna skickliga. Det brast på en rätt viktig punkt nämligen.. sången. Russel Crowe är imponerande tung i kroppen men han sjunger rätt illa. Hugh Jackman är inte heller någon toppsångare. Tråkigt att de inte valde att välja skådespelare på annat sätt.
Nog om det, nu vill jag skriva om vad vi kan lära oss om kristen tro utifrån Les Miserables. Gud nämns nämligen ganska flitigt och på flera olika sätt.
Gud nämns många gånger som en slags förlängning av den förtryckande överheten. Det är inte alls märkligt och egentligen en rättvis känga till Kyrkan som ofta svikit de fattiga och ställt sig på överhetens sida. Kristen tro har varit (och är på många håll) ett mäktigt medel för att hålla folk lugna.
Tydligast blir det här i den tro den oerhört stränge polisen Javert ger uttryck för. Gud är där framförallt garanten för rättvisa och lag och precis som Javert själv (om trianglar hade en gud skulle den ha tre hörn som det sägs) omutlig och skoningslös.
Under dramats gång så jäser det av revolutionsiver i Paris. Studenterna vill kasta om det gamla samhället och bygga en bättre värld. Av det blir det inget. Revolten slås ner i blod. För mig står det för alla de misslyckade och blodiga försöken att bygga Guds rike på jorden med mänskliga medel. Alltför många gånger har det resulterat i att människor som var tänkta att styra som goda änglar visar sig ha blivit djävlar istället.
Den Gud jag menar har något med den kristna tron att göra visar sig i huvudpersonens liv. Jean Valjean har slitit under en orimligt hård dom, 19 års straffarbete för att ha stulit en limpa bröd. När han kommer ut är han utstött av samhället och tvingas in på tjuvens bana igen av desperation. Allt förändras när han möter den oväntade godheten och barmhärtigheten hos en gammal biskop. Han möter kärlek och Gud rör vid hans själ. För mig ligger berättelsen om den förlorade sonen i främlingslandet nära att associera till.
Det är mötet med godheten, inte den hårda lagen, som kan göra oss till bättre människor. Valjean får betyda mycket för hundratals människor som ledare för ett företag han lyckas starta. Han som själv mött barmhärtighet längst ner i avgrunden är den som tar sig an andra svaga. Hans liv blir ett liv för andra och genom honom sipprar det in en rännil av godhet till människorna i denna hårda värld. Det är en enastående vacker bild av kristet lärjungaskap.
Musikalens slut pekar som jag förstår det mot det kristna hoppet. Att även om vi är oförmögna att bygga den goda världen själva så ska Gud en dag fullborda sitt befrielseverk. Gud verkar på tusen sätt genom tusen människor mitt i det fördolda och undanskymda. Genom miljoner Jean Valjeaner genom historien. En dag ska hans rike bli allt i alla.
Lämna ett svar