Därför handlar vi inte som vi vill

Ett ku klux klanbröllop (!), dåliga värderingar som följer med i livet?

Jag vill dela ännu en otroligt intressant sak som Elisabeth Christiansson sa på sitt föredrag på präst och diakonmötet förra veckan.

När det blir någon sorts skandal (som på Lundsberg eller en bank eller styrelsebonusar eller vad det nu kan vara) kring bristande moraliskt uppförande så brukar det snabbt höjas röster med krav på förbättrade värderingar eller arbete med organisationens värdegrund. Problemet är att det sällan är värderingarna som är problemet.

Var och en för sig har vi oftast goda värderingar och ser också på oss själva som goda människor. Vi vill, som Paulus skriver, väl men sedan handlar vi inte efter det och vi har då svårt att förstå vårt sätt att handla. Det goda vi ville gjorde vi inte men det onda vi inte ville gjorde vi. Varför?

Det är inte värderingarna som brister utan vår autonomi, vår förmåga att handla självständigt och helt utifrån oss själva. Så fort andra tycker annorlunda eller utsätter oss för påtryckningar eller vi riskerar att förlora något på ett visst sätt att handla är det som att värderingarna sätts ur spel och vi handlar efter minsta motståndets lag. För det mesta innebär det att följa med strömmen, göra som de andra.

Det räcker alltså inte att vilja väl, vi måste öva oss i att göra det vi vill. Även om det kräver mod.

Inom etiken talas det (men alltför lite) om dygder. Dygder är inre dispositioner som hjälper oss att handla gott. De byggs långsamt upp genom en lång serie val i livet. Vi får börja i det lilla, stå emot när det är ganska lätt och riskfritt och så bli starkare och modigare allt efter som tiden går.

Den hjälp man har som kristen är vetskapen om att Gud står på rättvisans och godhetens sida. Om vi går emot och är obekväma och ifrågasättande så står vi inte själva, vi har ställt oss på Guds sida. Och då kan man också be om hjälp och mod i de stunderna.