 |
| Klarar sig inte utan skalet. |
Jag skrev ju i morse om att vara som en katt och inte som en skalbagge. Under dagen har jag fått flera tänkvärda kommentarer på olika kanaler. Därför vill jag gärna lägga till en sak till. Det som följer är nog rätt obegripligt om man inte läser den första bloggposten först…
Var rädd om dig, du som är mer som en skalbagge och lever bakom olika slags skyddande pansar. Var också rädd om de skalbaggar du har i din omgivning. De skydd vi har har vi förmodligen av goda orsaker. Det går inte över en natt att lära sig lita på att ens goda människor vill en väl om man har dåligt med sådana erfarenheter sedan tidigare.
Jag tänker själv att förändringen från skalbagge till katt inte kan börja med att riva bort skalet, då står vi ju där helt skyddslösa! Vi måste istället försöka hitta bärkraft i skelettet som säkert finns där om än svagt. De där sköldarna får vi öva oss på att sänka när vi är på trygga platser och med goda människor. Annars får vi kanske förödande nya sår i stället för att helna.
Så skalbaggarna omkring dig behöver dig i första hand som en pålitlig medmänniska. Någon som står upp för dem. Det är när någon gör det vi kan få upp ögonen för vårt eget värde och börja räta på oss med en återskapad kattryggrad.
Lämna ett svar