 |
| Säkert väldigt fiffig robot, men trösta barnet kan den inte! |
För rätt länge sedan läste jag i en av Marianne Fredrikssons böcker (tror det var ”den som vandrar om natten”?) att ”man kan inte trösta”. Det är en klok insikt, åtminstone som vi kanske brukar mena när vi säger trösta. När man tröstar ett barn tar man kanske upp det i famnen och blåser på en ond tumme tills allt är bra igen. Som vuxen vet vi förstås att det inte alltid går varken att göra allt bra igen eller göra något konkret för den som är i sorg och smärta. Man kan inte ta bort det onda som hänt. På så sätt kan man säga att det inte går att trösta.
Men vad är det egentligen den där tröstande föräldern eller vännen eller pojkvännen eller vad det nu är gör när han eller hon tröstar? Jo, de finns där. Det finns något oerhört tröstande i närvaron av en vän när det är som tuffast. Vi kanske inte tror att vi gör någon nytta om vi inte gör något konkret för vår vän i nöd men om det är något vi verkligen behöver när det är tufft så är det någon som stannar med oss i smärtan. Inte byter ämne, inte flyr utan orkar stanna och lyssna om så bara för att dela vanmakten inför det som hänt.
I en av Ingemar Bergmans filmer går en man in till en annan man som sitter med geväret för att ta livet av sig. När han kommer ut och har talat den andre till rätta förklarar han för de andra (ungefär med de här orden) ”jag sa att det värsta inte är att vara sviken, det värsta är att vara ensam, inte vet jag om det är sant men det lät bra”. Jag tror nog att det är sant åtminstone i många situationer. När mattan rycks undan är utsattheten och förvirringen och ensamheten det värsta. Då kan man bidra med mycket tröst genom att närvara eller höra av sig.
För många människor är tanken på och erfarenheten av Guds närvaro just väldigt tröstande. Den är på något sätt garanten på att det inte är helt meningslöst, att det finns hopp.
Hur stämmer det här med dina erfarenheter? Kommentera gärna eller hör av dig på annat sätt!
Lämna ett svar