Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Änglarna och himlen över Berlin

Ängel i överrock i Berlin

I söndags var det Mikaelidagen i kyrkoåret, den dag då ”änglarna” är temat för texterna. Det är rätt olika för olika personer hur mycket man tänker på eller intresserar sig för änglar. Jag har en misstanke om att det paradoxalt nog kan vara så att änglar är mer populära i utkanten av de kyrkliga sammanhangen eller kanske i helt andra kretsar. Kanske är det så att även om man har svårt att ta till sig den kristna uppfattningen om Gud (såsom man förstår den) så framstår det ändå som klart att det finns en verklighet bortom vad vi kan se och ta på, en andlig verklighet om du så vill.

Jag såg för ett tag sedan filmklassikern ”’himmel över Berlin”, en fascinerande film som man kunde lägga ut texten länge om. I den filmen finns det hur som helst med änglar.

De änglarna är inte unga kvinnor med 1800-talsklänningar och skimrande vingar. Snarare ser de ut som någon slags grå tjänstemän. De finns överallt omkring människorna. De sitter på biblioteket, går på gatan och finns hela tiden i närheten. De rör vid människor, ger små pushar, viskar emellanåt något i deras öron. Och då händer det (ofta) att människorna får kraft att orka vidare, de som fastnat i tungsinne kanske får nytt hopp för framtiden, den som vacklar får ny beslutsamhet. Mycket vackert! Och inte en enda som får hjälp av änglarna ser dem eller förstår att de får hjälp från himlen.

Jag tänker att det kanske är så. Att varje gång vi kommer över ett hinder, får nytt livsmod, kommer ur dåliga banor för våra liv, då kanske det ligger ett under bakom. Bara det att vi inte ser att det är det som sker. Vi kanske har svårt att se att Gud handlar i våra liv samtidigt som det sker oupphörligen. Kanske måste Gud ständigt pumpa in hopp och kraft i oss och i vår värld för att inte mörkret och förtvivlan alldeles ska få överhanden över oss?

Det kan vi inte veta något om, änglarnas händer är osynliga och deras röster hör bara hjärtat. Vad de är för väsen kan vi inte heller veta något om, de är säkerligen varken 1800-talskvinnor eller grå tjänstemän. Ändå är det för mig en god tanke att himlen aldrig är långt borta utan alldeles nära fast osynlig. I så fall är jag ju aldrig helt ensam eller utlämnad åt mig själv.

Hur ser du på änglar? Tror du att änglar finns? Vad är de i så fall för väsen? Är de viktiga för dig? Skriv en kommentar!

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.