Att ha småbarn hemma har gett mig en ny insikt om bön. Innan vår äldsta dotter kunde tala fick jag ändå ofta för mig att hon kunde det. Jag tyckte att jag förstod så väl vad det var hon försökte säga till mig att det kändes som att hon hade sagt det till mig.
Så är det ju också så enligt alla kommunikationsexperter att det är en väldigt liten del av kommunikationen som består i ord, det finns så mycket kroppsspråk och skiftningar i ansiktet och tonfallet som talar starkare. Om orden och det som vi säger med resten av oss går emot varandra så vet vi instinktivt att det är orden vi ska lyssna minst på.
Inte konstigt då om jag i stor utsträckning kunde förstå utan ord. Jag och min dotter lever ju tätt ihop och jag vet någorlunda vad som rör sig inom henne. Några ord hit eller dit gör inte så står skillnad.
Så är det med bön också. Vi tror kanske att de rätta orden är viktiga (och det är de förstås, men kanske framförallt för oss själva så att vi förstår oss på oss själva bättre) men Gud känner oss på djupet och förstår oss oavsett. Det viktigaste med bön är inte att kommunicera och berätta så klart och tydligt som möjligt med Gud för Gud vet ändå bättre än vi själva vad det är vi bär på. Det viktigaste är att vi vänder oss till Gud med det vi bär på. Ut från att alltid behöva klara oss själva till att tacka, be om hjälp och annat. Bön är att bjuda in Gud i våra liv.
Lämna ett svar